Veckans skivfynd #2

Det största fyndet får en egen post: Frank Valdor - King Size 2. Kungen av dynamiskt partyljud, den här gången tillsammans med "his Dimension-Singers" har, blygsam som alltid, valt att porträttera sig sittandes på en skimrande guldtron. Hans ena hand håller i en trumpet och den andra försöker trycka en stackars kvinnas huvud närmare hans lilaplyschklädda skrev. Ett extra plus för hans halsband, som man skymtar ovanpå skjortan, som verkar vara något i hästväg. För ovanlighetens skull har han på den här skivan valt en bra låt att massakrera, T. Rex’ 20th Century Boy. Etiketten på skivan föreställer som vanligt en teckning av Mr Valdors liderliga ansikte. Om man slår upp ”dirty old man” i lexikonet får man upp den här bilden. Det får man även om man slår upp ”tysk trumpetande vettvilling”.

Veckans skivfynd #1

De här plattorna köpte Moa i Hedemora för fem kronor styck. Min favorit än så länge är Aznavourskivan. Den bisarraste av de här är F.R. Davids Sahara Night "Dub version". Bisarr för att: 1) remixen är så otroligt tafflig och 2) det låter inte det minsta som dub.

Sätta på Ritz

Inget kan förstöra en bra låt som när den kidnappas till en kass reklamfilm. Nu senast har det hänt med Putting On The Ritz. I en annan version än Tacos fantastiska 80-talsdiscovariant, men ändå. För att tvätta bort Lindexkänslan man får när man hör låten kanske man kan titta några extra gånger när Taco och Clark Gable gör den.

Dagens skiva… med det kitschigaste omslaget

Singeln Geronimo’s Cadillac, Modern Talking, 1986.

Kungarna av kitsch kommer naturligtvis från Tyskland, vad annars? Dom har klippt ihop ett antal separata bilder till sitt omslag:

en solnedgång
en vit Cadillac cabriolet
tre glaskulor och en glasprisma i sand

Tanken är att bilen ska se ut att stå i ett spejsigt lanskap med stora glasformationer. Men eftersom det tydligt syns att det är små glaskulor man tagit en närbild på så blir effekten helt enkelt att det ser ut som en leksaksbil i sand bredvid glaskulor. En extra kitschig detalj som man upptäcker om man tittar närmare är att bilen är försedd med två vimplar längst fram. En med en elgitarr och en med en synt. Vilket får en att undra: skulle det inte vara Geronimo’s Cadillac? Thomas Anders och Dieter Bohlen verkar antyda att det är dom som ska glassa runt I den. Och naturligtvis: även om det inte hade sett ut som en leksaksbil, varför vill dom ha en bild på en tom bil som kört fast i öknen som omslag?

Det är intressant att b-sidan är en instrumental version av låten och att det inte blir en tiondel så kitschigt utan Thomas Anders falsettsång.

Så här glada är Thomas och Dieter på baksidan.

Dagens skiva… med ett omslag som inte har någonting att göra med filmen som låten är titelmelodi i

Singeln 9 to 5 med Dolly Parton, 1980

I 9 to 5 spelar Dolly sekreterare. På omslaget får hon istället vara byggarbetare, målare och trädgårdsmästare. Kanske för att dom där brösten kommer ännu mer till sin rätt i dom manliga arbetarkläderna. För övrigt Dollys snyggaste period, början av åttiotalet, med det korta håret. Det är en tysk utgåva på vilken vi får veta att 9 to 5 på tyska översätts till ”Warum eigentlich…bringen wir den Chef nicht um?”

Dagens skiva… med schysst fransk cabaret-disco

Lp:n Jackpot med Regine, 1978

Skivans bästa låtar är två som är skrivna av Serge Gainsbourg. Tic tac toe och Les femmes ca fait pédé.

Den sjuttiotalsglammiga insidan:

Dagens skiva… med mest oväntade duetten

Singeln Together We’re Strong med Mireille Mathieu & Patrick "Bobby Ewing" Duffy, 1983.

Så tjusigt par. Men hur kunde det gå till undrar man. På skivomslaget får man veta att dom träffades i Las Vegas på något slags Dallaspromotionspektakel. Där står också att dom ska göra en fullängdsskiva ihop. Det verkar gå lite trögt med dom planerna för än har den inte kommit. Man får också veta att Patrick Duffy innan han var Bobby Ewing var med i ett teatersällskap där han mimade, jonglerade och spelade medeltidsteater. Dallas och mim, liksom Dallas och Mathieu, känns som två oförenliga världar.

Låten börjar rätt discobra men blir en sen en väl smörig schlagerhistoria. Soundet känns betydligt mer sent sjuttiotal än ’83. I tv-framträdandet ser Duffy en aning bortkommen ut, som en blyg jätte bredvid den lilla hystersika mini-Mireille.

Direktimporterad från Paris, tack Tobbe och Adriana!