Moroder! Bowie! Tarantino!

Det på papperet bästa artistsamarbetet någonsin måste vara det mellan David Bowie och Giorgio Moroder. Förra veckan fyndade Moa singeln som de gjorde tillsammans 1982, Cat People (Putting Out Fire). Låten är mycket riktigt också grym. Döm om min förtjusning när vi såg Inglorius Basterds häromdagen och låten dök upp där. Där visar Quentin Tarantino återigen prov på sin ljuvliga känsla för att välja förträfflig musik till sina filmer när han använder låten i scenen där nazisterna får vad dom förtjänar. Nämligen att grillas över öppen eld.

Moroder har gjort musiken och Bowie har skrivit texten. Varning! Det är den version av låten som de släppte tillsammans på singel och på soundtracket till Cat People som är den bra. Bowie spelade in en egen version som är med på Let's Dance-LP:n och som b-sida på Lets Dance-singeln. Den är inte alls lika bra. Uppträdandet är från 1983 års turné Serious Moonligt Tour som följde på albumet Let’s Dance.

Färgad vinyl

Jag är i normala fall ingen samlare som letar efter dyra specialutgåvor av skivor. Snarare än att köpa en jäkligt fin LP för 300 kr köper jag 30 halvsunkiga för 10 kr styck på Mickes vid Hornstull. Men en bok har fått mig att börja dregla över vissa skivor: de av färgad vinyl. Ljuvliga bokförlaget Taschen har nyss gett ut Extraordinary Records av bl.a. favoritdiscogubben Moroder (se inlägg nedan). Det finns tre slags färgade vinylskivor: opaka, transparenta och crystal. Crystal är dom mest genomskinliga, ädelstenslika och dyra. En av de finare i boken är den guldiga Elvisskivan.





Rod Stewart har gett ut en version av Greatest Hits från 1979 i en fin rosaröd variant. Förutom de här enfärgade varianterna finns det en massa olika skivor med flera färger, tryck, olika form o.s.v. Men inga är riktigt lika utsökta som de enfärgade crystal.



Bokens, och förmodligen världens, mest vansinniga skiva är känd som Medusa. Det är inte den rätta titeln men den kallas så eftersom skivan föreställer Medusas avhuggna huvud. Det enda stället som man kan se titlen är på en liten sticker på det genomskinliga pvc-omslaget. Skivan är gjord av sex olika delar: två olika metallbitar till mitten, två plastfilmer med självlysande färg för ögonen, munnen och ormarna samt två genomskinliga vinylskivor pressade på bara ena sidan. Alla bitar är hoplimmade för hand. Vilken artist kan det då passa att göra en så komplicerad och svindyr skiva för? Någon riktigt stor med massor av hängivna fans kanske? Typ Pink Floyd, Beatles, Prince? Nej. Det är samling från 1979 från ett då nystartat skivbolag. Med obskyra punkband. Titeln på skivan är The Label (Sofa). Det är ett misstag. Egentligen skulle titeln ha varit The Label (So Far) men någon på tryckeriet råkade göra fel. Här har alltså skivbolagsgrundaren och managern Mark R. F. von Hanau fått den brillianta idén att göra världshistoriens dyraste och mest komplicerade skiva för att promota sina punkband. Och så blir titeln på albumet Etiketten (Soffa).

Bokens författare konstaterar lakoniskt att skivan blev ett finansiellt fiasko. Va? Hur kunde det inte bli succé?

Den finaste färgade vinylen vi har är en 10” med Stereo Total vs. Mad Professor med Das erste Mal. Dub Trip. Den fick vi på en konsert med Stereo Total av Bretzel Göring efter att vi spelat skivor innan deras spelning.



I det här klippet har någon filmat när han spelar sin crystal-vinyl med fabulösa Shannon's Eyes av Moroder och Paul Engemann från 1985.




/Erik

Der Discokaiser

Dom bästa discolåtarna är gjorda av Giorgio Moroder. Han var främst på 70- och 80-talet stilbildande låtskrivargeni och producentpionjär. Han har jobbat med en imponerande mängd artister och skrivit och/eller producerat en imponerande mängd låtar med imponerande spännvidd. Från nyskapande och smalt till sirapsdrypande kommersiellt. Utmärkande för det mesta är att det har ett distinkt och synthesizerbaserat rytmiskt sound kombinerat med starka melodier. Han utmärkte sig också under sin storhetsperiod genom distinkt mustasch och rejäla solglasögon.

Han heter egentligen Hansjörg i förnamn (konstigt nog tyckte han att Giorgio var ett bättre artistnamn är Hansjörg) trots att han är född i Italien. På 70-talet bodde han i Tyskland och gjorde mest discolåtar. 1980 flyttade han till Los Angeles och gjorde mest electropop och ofta rätt smöriga filmsoundtracks.

Några viktiga bidrag till mänskligheten från Hansjörg:

Massor av grejer med Donna Summer från 70-talet fram till ’83. Bl.a. 17 minuter långa skandalomsusande stönsexdiscon i Love To Love You Baby 1975. Och min favorit The Wanderer (se post nedan).

Han har byggt studion Musicland i München där Led Zeppelin, Iggy Pop, Deep Purple, ELO och Donna Summer spelat in.

E=MC². Stilbildande soloalbum

Midnight Express soundtrack med The Chase.

Call Me med Blondie har han producerat och skrivit tillsammans med Debbie Harry.

Flashdance…What A Feeling, sång Irere Cara

Reach Out, se nedan

Never Ending Story med Limahl

Shannon’s Eyes med Paul Engemann

Take My Breath Away med Berlin från Top Gun

Soundtracket till Over The Top från 1987 Sylvester Stallone som armbrytande långtradarchaffis.

Till OS i Peking 2008 gjorde han tillsammans med några andra låten som spelades på avlutningscermonin. Den heter Forever Friends och är gräsligt svulstig och smörig.

I mitten av 80-talet byggde han en jätte-jättesnabb bil, Cizeta-Moroder V16T. Enligt Moroder skulle den skulle vara allt en jätte-jätterik man skulle kunna drömma om vad gäller snabbt, lyxigt och slickt (och 80-tal).

Och det allra roligaste: Det är han som sjunger i Mah-na-mah-na, Mupparnalåten. (Han skrev den dock inte, det gjorde Piero Umiliani, från början till den bisarra italienska fejkdokumentären Sverige – himmel eller helvete).

Klippet visar Moroders kanske bästa låt The Chase från soundtracket till Midnight Express som han vann en Oscar för. Låten hörs inte speciellt bra i klippet men man får se Moroder vrida på sina analoga syntar. Det är från ett tyskt tv-program med en lite obehaglig programledare från 1979 där Moroder av någon anledning tagit med sig sin Oscarsstatyett, som för att bevisa att han verkligen vunnit.

Måste lägga upp Reach Out också, den officiella låten till sommar-OS i Los Angeles '84 också. Lite bra på ett räligt sätt.

/Erik