Mink DeVille - Each Words A Beat Of My Heart

En av Mink DeVilles svulstigaste och bästa låtar, Each word's A Beat Of My Heart.


Mink DeVille - Each Words A Beat Of My Heart

Ja ja, jag är en rockstjärna

Bill Wyman, känd som Rolling Stones förre basist (även känd för att av många anses vara ”den talanglöse” i Stones (även känd för att ha legat med ett absurt stort antal kvinnor)) släppte under eget namn singel (Si si) Je suis un rock star 1981. I Stones hade han en extremt tillbakadragen position och skrev bara en enda av deras låtar. Men nu kände han behovet av att uttrycka sig och släppa något eget. (I ärlighetens namn hade han släppt ett par soloplattor på 70-talet också, men ändå). Han skrev singelns båda spår, spelade de flesta instrumenten själv och formgav dessutom omslaget. Och vad vill han då säga världen? Jo, texten handlar om att han på träffar en tjej som sitter i fontänen på Trafalgar Square. Hon bor på ett berg i Rio. Han tar med henne på ett disco i Battersea och frågar henne om hon inte ska följa med till södra Frankrike där han bor. Att hon kommer från Rio är alltså förklaringen till sen något förvirrande språkblandningen i sångtiteln. (För övrigt är det intressant att raderna ”They’ll think I’m your dad, And you're my daughter” förebådar hans skandalomsusade giftermål med lolitan Mandy Smith några år senare. Han var 53 och hade dejtat den då artonåriga popartisten sedan hon var tretton.)

Den här singeln är på alla sätt cheesy, men på ett så sympatiskt typiskt brittiskt vis. Det spelade liksom ingen roll att karln hade spelat i tjugo år i världens kändaste rockband, det låter ändå så valhänt och otvunget.

Mer med Patrick Duffy och Mireille Mathieu

Ett ännu roligare klipp än det jag la upp för ett tag sen. Här med en idiotisk liten scen som dom spelar upp efter första låten. Hennes engelskauttal är obetalbart franskt! Liksom hans amerikanska franska.

Thank Rod It's Friday!

Imorgon spelar vi på AG!

Veckans skivfynd #2

Det största fyndet får en egen post: Frank Valdor - King Size 2. Kungen av dynamiskt partyljud, den här gången tillsammans med "his Dimension-Singers" har, blygsam som alltid, valt att porträttera sig sittandes på en skimrande guldtron. Hans ena hand håller i en trumpet och den andra försöker trycka en stackars kvinnas huvud närmare hans lilaplyschklädda skrev. Ett extra plus för hans halsband, som man skymtar ovanpå skjortan, som verkar vara något i hästväg. För ovanlighetens skull har han på den här skivan valt en bra låt att massakrera, T. Rex’ 20th Century Boy. Etiketten på skivan föreställer som vanligt en teckning av Mr Valdors liderliga ansikte. Om man slår upp ”dirty old man” i lexikonet får man upp den här bilden. Det får man även om man slår upp ”tysk trumpetande vettvilling”.

Veckans skivfynd #1

De här plattorna köpte Moa i Hedemora för fem kronor styck. Min favorit än så länge är Aznavourskivan. Den bisarraste av de här är F.R. Davids Sahara Night "Dub version". Bisarr för att: 1) remixen är så otroligt tafflig och 2) det låter inte det minsta som dub.

Sätta på Ritz

Inget kan förstöra en bra låt som när den kidnappas till en kass reklamfilm. Nu senast har det hänt med Putting On The Ritz. I en annan version än Tacos fantastiska 80-talsdiscovariant, men ändå. För att tvätta bort Lindexkänslan man får när man hör låten kanske man kan titta några extra gånger när Taco och Clark Gable gör den.

Dagens skiva… med det kitschigaste omslaget

Singeln Geronimo’s Cadillac, Modern Talking, 1986.

Kungarna av kitsch kommer naturligtvis från Tyskland, vad annars? Dom har klippt ihop ett antal separata bilder till sitt omslag:

en solnedgång
en vit Cadillac cabriolet
tre glaskulor och en glasprisma i sand

Tanken är att bilen ska se ut att stå i ett spejsigt lanskap med stora glasformationer. Men eftersom det tydligt syns att det är små glaskulor man tagit en närbild på så blir effekten helt enkelt att det ser ut som en leksaksbil i sand bredvid glaskulor. En extra kitschig detalj som man upptäcker om man tittar närmare är att bilen är försedd med två vimplar längst fram. En med en elgitarr och en med en synt. Vilket får en att undra: skulle det inte vara Geronimo’s Cadillac? Thomas Anders och Dieter Bohlen verkar antyda att det är dom som ska glassa runt I den. Och naturligtvis: även om det inte hade sett ut som en leksaksbil, varför vill dom ha en bild på en tom bil som kört fast i öknen som omslag?

Det är intressant att b-sidan är en instrumental version av låten och att det inte blir en tiondel så kitschigt utan Thomas Anders falsettsång.

Så här glada är Thomas och Dieter på baksidan.

Dagens skiva… med ett omslag som inte har någonting att göra med filmen som låten är titelmelodi i

Singeln 9 to 5 med Dolly Parton, 1980

I 9 to 5 spelar Dolly sekreterare. På omslaget får hon istället vara byggarbetare, målare och trädgårdsmästare. Kanske för att dom där brösten kommer ännu mer till sin rätt i dom manliga arbetarkläderna. För övrigt Dollys snyggaste period, början av åttiotalet, med det korta håret. Det är en tysk utgåva på vilken vi får veta att 9 to 5 på tyska översätts till ”Warum eigentlich…bringen wir den Chef nicht um?”

Dagens skiva… med schysst fransk cabaret-disco

Lp:n Jackpot med Regine, 1978

Skivans bästa låtar är två som är skrivna av Serge Gainsbourg. Tic tac toe och Les femmes ca fait pédé.

Den sjuttiotalsglammiga insidan:

Dagens skiva… med mest oväntade duetten

Singeln Together We’re Strong med Mireille Mathieu & Patrick "Bobby Ewing" Duffy, 1983.

Så tjusigt par. Men hur kunde det gå till undrar man. På skivomslaget får man veta att dom träffades i Las Vegas på något slags Dallaspromotionspektakel. Där står också att dom ska göra en fullängdsskiva ihop. Det verkar gå lite trögt med dom planerna för än har den inte kommit. Man får också veta att Patrick Duffy innan han var Bobby Ewing var med i ett teatersällskap där han mimade, jonglerade och spelade medeltidsteater. Dallas och mim, liksom Dallas och Mathieu, känns som två oförenliga världar.

Låten börjar rätt discobra men blir en sen en väl smörig schlagerhistoria. Soundet känns betydligt mer sent sjuttiotal än ’83. I tv-framträdandet ser Duffy en aning bortkommen ut, som en blyg jätte bredvid den lilla hystersika mini-Mireille.

Direktimporterad från Paris, tack Tobbe och Adriana!

Dee Dee King – den rappande tyska ungen

Jag får ta tillbaka lite av mitt hånande av Dee Dee Ramones rapkarriär som Dee Dee King. Funky Man som jag skrev om i ett tidigare inlägg är i sanning horribel. Det var hans första bisarra försök som hipphoppare och den kom 1987. (Då var Dee Dee fortfarande med i Ramones men kom till deras spelningar klädd i full hip hop-mundering med guldkedjor o.s.v. vilket irriterade de andra i bandet). Men albumet som kom två år senare, Standing in the Spotlight, låter inte riktigt likadant. Skivan som är känd för att anses vara en av musikhistoriens värsta inspelningar, är inte så dålig. Jag kan inte sluta lyssna på German Kid och Brooklyn Babe, dom är bra på ett skruvat sätt. (och lustigt nog kommer Moneybrother in och sjunger 2 min och 2 sek in i Brooklyn Babe).

Här rappar inte Dee Dee längre som på Funky Man som ett alkoholiserat troll. Han låter fortfarande märklig, lite som ett snällt spöke. Men på ett roande sätt. Musiken, som inte är samplingar utan spelad på instrument, är svängig och dessutom körar Debbie Harry från Blondie på German Kid. Men ändå, när Dee Dee i German Kid försäkrar ”Dee Dee King ist nicht verrückt” så tror jag honom inte.

Alldeles för svårt, Pete Burns

då

och nu

Keith Richards spelade Johnny Depps pappa i Pirates of the Caribbean. Pete Burns från new wave / discobandet Dead or Alive skulle ha kunnat spela hans bror. I alla fall när de var stora i mitten av åttiotalet. Idag skulle han snarare få spela Jack Sparrows förryckta moster. You Spin Me Around från 1985 var Dead or Alives största hit, producerad av kungarna av åttiotalsgaydisco, Stock Aitken Waterman. Då hade Burns en egen och excentrisk stil någonstans mellan pudelrockare, pirat och transvestit. På den tiden var hans privatliv inte lika extravagant som man skulle kunna tro av hans framtoning. Dels var han gift, dels var han gift med en kvinna och dels var de gifta i 25 år. Men 2006 hände något. Han skiljde sig från sin fru och kort därefter berättade han i radio att han skulle gifta sig med sin nya pojkvän. Bara för att dagen efter slå upp förlovningen. Senare det året var han med i kvalitetsprogrammet Celebrity Big Brother där han blev årets skvallerpressföljetång på grund av 1) sin galna stil och 2) sitt galna uppträdande. Den schyssta piratlooken var försvunnen. Istället var han plastikopererad till oigenkännlighet. Han hade lagt en förmögenhet dels på plastikoperationer och dels på operarationer för att korrigera de operationer som gått snett. En särskilt skruvad episod i Big Brother var när Pete berättade att hans yviga päls var gjord av utrotningshotade gorillor. Hur tänker man om man köper en sån? Eftersom det är förbjudet att ha päls av utrotningshotade gorillor gick polisen in i huset, beslagtog pälsen och testade den för att se vad den var gjord av. Det visade sig att den inte var gjord av gorillor – däremot av colubus-apor som också är utrotningshotade.

Som kontrast till Burns skvallerpresskladdiga liv idag finns Dead or Alives låtar från början av åttiotalet som är så bra. I vackra och dramatiska Far Too Hard, som doftar både Morrisey och Bowie, visar Burns vilken förträfflig sångare han är.

Elvis i Hylte

Det finns en liten ort som heter Hylte. Den ligger mitt i skogen i Halland. En gång om året är det Elviskvällar där. Lokala musiker tolkar Elvislåtar. Folkets hus är fullpackat. Man kommer dit genom att köra och köra genom mörk granskog. Det stora pappersbruket som byn är byggd kring bolmar ut rök i oktobernatten. Mitt huvud fylls av Angelo Badalamentis Twin Peaks-tema.

Det är Moas pappa som arrangerar kvällarna. I år har jag gjort affischerna.

Moroder! Bowie! Tarantino!

Det på papperet bästa artistsamarbetet någonsin måste vara det mellan David Bowie och Giorgio Moroder. Förra veckan fyndade Moa singeln som de gjorde tillsammans 1982, Cat People (Putting Out Fire). Låten är mycket riktigt också grym. Döm om min förtjusning när vi såg Inglorius Basterds häromdagen och låten dök upp där. Där visar Quentin Tarantino återigen prov på sin ljuvliga känsla för att välja förträfflig musik till sina filmer när han använder låten i scenen där nazisterna får vad dom förtjänar. Nämligen att grillas över öppen eld.

Moroder har gjort musiken och Bowie har skrivit texten. Varning! Det är den version av låten som de släppte tillsammans på singel och på soundtracket till Cat People som är den bra. Bowie spelade in en egen version som är med på Let's Dance-LP:n och som b-sida på Lets Dance-singeln. Den är inte alls lika bra. Uppträdandet är från 1983 års turné Serious Moonligt Tour som följde på albumet Let’s Dance.

Amanda Lear

Amanda Lear är en blandning av Zarah Leander, Grace Jones och Josefin Craaford. Hennes ursprung är höljt i dunkel, av henne själv. Hon har alltid gett olika versioner av sitt förflutna. Hon föddes antingen 1939, 1948 eller någon gång däremellan. Kanske i Hong Kong. Hennes far var antingen indones, ryss, fransos eller engelsk sjöman. Hennes mamma var från England, Frankrike, Vietnam, Kina, Ryssland eller kanske Mongoliet.

Något man med säkerhet vet är att hon i slutet av sjuttiotalet gjorde grym disco. Med mörk röst, fransk brytning, självdistans, vampig-, campig- och glättighet. Hennes bästa skiva Never Trust A Pretty Face kom 1978. Den är inspelad i den store Giorgio Moroders studio Musicland Studios. Den är i likhet med Donna Summer och Moroders samarbeten exempel på Münchensoundet.

Innan discokarriären, som började först när hon var 37 år (om man utgår från att hon är född 1939 och ljugit om att hon är yngre än hon är och inte äldre), var hon fotomodell och professionell jetsettare. Hon umgicks med Beatles och Twiggy i sextiotalets swinging London. När hon var ute på en nattklubb med sin pojkvän Brian Jones i Stones träffade hon Salvador Dali och blev hans musa under många år. En period hade hon ett förhållande med Brian Ferry och är med på omslaget på Roxy Musics album For Your Pleasure. Innan sitt första skivsläpp gick hon på sång- och danslektioner som betaldes av hennes dåvarande kille David Bowie.

Hon blev populär bland tyskarna när hon gjorde en absurd discofierad version av deras all time favourite-låt, Marlene Dietrich’ Lili Marleen. Andra världskriget korsat med sjuttiotalets Mallorca-grisfester. Alphabeth är typiskt franskt idiotisk och lite dirty. På ett bra sätt alltså. Black Holes är suggestiv rymddisco.

Sedan åttiotalet har hon bland massor av annat varit överkänd talkshowvärdinna i Frankrike.

Frank Valdor – King of Dynamic Party Sound.

Alla minns Elvis – the King of Rock'n'roll. Alla minns Michael Jackson – the King of Pop. Men vad hände med den bästa kungen, Frank Valdor? Han var the King of Dynamic Party Sound. Han sålde tre miljoner skivor på sjuttiotalet. Idag förstår man inte varför.

På nittiotalet var Abolute Music mäkta populärt. Det var gräsliga samlingsskivor med topplistelåtar. Det var illa nog. Men på sjuttiotalet var det värre. Då fanns det en uppsjö av samlingsskivor med de populäraste låtarna. Men inte originallåtarna. Utan versioner omstöpta av en orkesterledare, ofta tänkta att passa att spela på hemmafester. Av det stora utbudet av sådana skivor att döma fungerade det bra. Uppenbarligen tyckte folk att det var en jättebra idé att inte köpa skivor med artisterna som gjort låtarna utan med någon helt annan istället. Den allra absurdaste och mest skamlösa – men därför också bästa – av dessa orkesterledare var tyska Frank Valdor. Hans skivor heter fantastiska saker som Hammond Hit-Parade, Happy Saxophone à gogo, Happy Rosamunde, Tanzparty à gogo, Non-stop musicals, Polka, Polka, Polka - mit der Schützenliesel, Udo Jürgens Hits for dancing och Rubber Boat Party. Och helt enkelt Hey Mister Valdor! À gogo står för att låtarna går in i varandra. Non-stop party alltså.

Valdor hade en allvarlig trumpethang-up. Bland hans album med trumpettema finns Trumpets for Dancing, Trompeten à gogo, Happy Trumpet party, Happy Trumpets och Frank Valdor Aktuell – Trumpet Party. Fester där man lyssnar på låtar med trumpeten i fokus känns inte lika vanligt idag.

På Scandinavian Party tar han sig an bl.a. norksa Tango for to, finska Poing Poing Poing och svenska Här kommer Pippi Långstrump. Den sistnämnda med en barnkör som sjunger för full hals med tysk brytning. Till en barnkör som sjunger en låt från ett barnprogram tycker Vador att det är lämpligt att på omslaget posera med två nakna blondiner. Det handlar ju ändå om Skandinavien. Man ser att Valdor inte bara gillar sitt jobb. Han fullkomligt lyser av lycka. Framför Valdor och de nakna kvinnorna tornar en mängd färglada prickar upp sig. Varför är obegripligt. För att censurera lite av nakenheten skulle man kunna tänka sig. Men det är det uppenbarligen inte eftersom prickarna bara täcker benen och slutar under deras bakar.

På skivan med ryskt tema, som naturligtvis heter Wodka à gogo, visar Valdor prov på ett helhetstänkande. Där har han tryckt recept på konvolutet. På partyt ska man inte bara lyssna till hans versioner av Kalinka och Mitternacht in Rußland utan också äta Valdors Borschtsch och dricka hans Wodka im Eismantel. Om ni ska ha en lång partykväll är det den här skivan ni ska använda er av. Wodka à gogo är nämligen enligt konvolutet "die beste party-Idee für lange Abende".

Frågan är om inte det bästa omslaget av alla är det till Heute hau'n wir auf die pauke. Där ser man vilket partydjur Valdor är. På golvet sitter ett festligt gäng och pekar hänförda av beundran på en skäggig partyprisse som heter Frank Valdor. Sittandes, med en helt uppknäppt rosa skjorta och med armarna svängande i skyn av glädje, på en stor trumma. På trumman står hans namn och epitetet han kommit på till sig själv: King of Dynamic Party Sound.



/Erik

Mer eller lyckade outfits i vår skivback. Del 4: John McVie på Fleetwood Mac's Rumours

Om den här mannen närmade sig skulle jag passa mig.

Vila i frid, Willy DeVille

I förrgår dog Willy DeVille. Mink DeVille var hans band innan han blev soloartist. I mitten av sjuttiotalet var Mink DeVille husband på punkklubben CBGB på Lower East Side i New York tillsammans med Ramones, Patti Smith, Television och Talking Heads. Vilket gäng va. Men Mink DeVilles musik har bara en touch av punk. Den låter också som gammaldags rock’n’roll, soul, chanson, spanskt, blues, folkrock. Som ett destillat av gatorna i New York. Det är oftast tidlöst och romantiskt. Några av DeVilles bästa låtar är Love and Emotion och från Coup de Grace (1981) och Spansih Stroll från Cabretta (debuten från 1977). Han hade dessutom en väldigt tilltalande elegant stil vid den här tiden, som han tyvärr övergav. Senare skulle han komma att ta mycket heroin och se väldigt underlig ut. Ett tag hade han en skum indianstil (hans mormor var indian) och ofta hårdrockslook.

När jag kollade på Willy DeVilles hemsida för några månader sen stod det att han ställde in alla spelningar under 2009 för att han hade Hepatit C. Då räknade han med att komma tillbaka i toppform 2010. Men för någon månade sen upptäcktes cancer i bukspottkörteln. Han blev 58 år.





Som avslutning gåshudsvackra Heaven Stood Still:


/Erik

Färgad vinyl

Jag är i normala fall ingen samlare som letar efter dyra specialutgåvor av skivor. Snarare än att köpa en jäkligt fin LP för 300 kr köper jag 30 halvsunkiga för 10 kr styck på Mickes vid Hornstull. Men en bok har fått mig att börja dregla över vissa skivor: de av färgad vinyl. Ljuvliga bokförlaget Taschen har nyss gett ut Extraordinary Records av bl.a. favoritdiscogubben Moroder (se inlägg nedan). Det finns tre slags färgade vinylskivor: opaka, transparenta och crystal. Crystal är dom mest genomskinliga, ädelstenslika och dyra. En av de finare i boken är den guldiga Elvisskivan.





Rod Stewart har gett ut en version av Greatest Hits från 1979 i en fin rosaröd variant. Förutom de här enfärgade varianterna finns det en massa olika skivor med flera färger, tryck, olika form o.s.v. Men inga är riktigt lika utsökta som de enfärgade crystal.



Bokens, och förmodligen världens, mest vansinniga skiva är känd som Medusa. Det är inte den rätta titeln men den kallas så eftersom skivan föreställer Medusas avhuggna huvud. Det enda stället som man kan se titlen är på en liten sticker på det genomskinliga pvc-omslaget. Skivan är gjord av sex olika delar: två olika metallbitar till mitten, två plastfilmer med självlysande färg för ögonen, munnen och ormarna samt två genomskinliga vinylskivor pressade på bara ena sidan. Alla bitar är hoplimmade för hand. Vilken artist kan det då passa att göra en så komplicerad och svindyr skiva för? Någon riktigt stor med massor av hängivna fans kanske? Typ Pink Floyd, Beatles, Prince? Nej. Det är samling från 1979 från ett då nystartat skivbolag. Med obskyra punkband. Titeln på skivan är The Label (Sofa). Det är ett misstag. Egentligen skulle titeln ha varit The Label (So Far) men någon på tryckeriet råkade göra fel. Här har alltså skivbolagsgrundaren och managern Mark R. F. von Hanau fått den brillianta idén att göra världshistoriens dyraste och mest komplicerade skiva för att promota sina punkband. Och så blir titeln på albumet Etiketten (Soffa).

Bokens författare konstaterar lakoniskt att skivan blev ett finansiellt fiasko. Va? Hur kunde det inte bli succé?

Den finaste färgade vinylen vi har är en 10” med Stereo Total vs. Mad Professor med Das erste Mal. Dub Trip. Den fick vi på en konsert med Stereo Total av Bretzel Göring efter att vi spelat skivor innan deras spelning.



I det här klippet har någon filmat när han spelar sin crystal-vinyl med fabulösa Shannon's Eyes av Moroder och Paul Engemann från 1985.




/Erik

Mer eller lyckade outfits i vår skivback. Del 3: Elton John på Leather Jackets

Leather Jackets från 1986 är inte en av Elton Johns bästa skivor. Det är en av de sämre. Elton själv tycker att det är det sämsta album han gjort. Men det tror inte jag bara beror på musiken (det finns några rätt bra låtar, t.ex. Go It Alone) utan också på skivomslaget. Elton har haft den ena mer skruvade utstyrseln efter den andra genom åren. Men alla har på något vis passat honom. Inte den här. Han vill vara hård. Han vill vara tuff. Han vill ha bar bringa, Harley Davidsons och kläder av läder. (och en jättestort glänsande örhänge??). Jag har aldrig sett en mindre övertygande hårding. Den för stora skinnjackan ser helt oanvänd ut. Man kan säga att han inte ser helt bekväm ut. Det lyser förvirrad artist som desperat försöker hitta en ny stil – och borde byta stylist – över bilden. Det lyser också något annat: på ett nästan klichéartat sätt illustrerar han begreppet 40-årskris. Elton var 39 år bilden togs. Lyckligtvis övergav han strax hårdrockslooken och började återigen snarare ha looken tät gay kuf.

/Erik

Playlist

Som en försmak inför nästa spelning, fredag 14 augusti på Allmänna galleriet, har vi gjort en otäckt bra playlist på Spotify. Lyssna på den här.

The Filthy French

Serge Gainsbourg - Sea sex and sun
Uploaded by melodynelson1972 -

Den här videon plockades bort från Youtube och jag blev olycklig. Men så hittade jag den på en annan videosajt, Daily Motion. Bildkvalitén är inte så bra men det är däremot själva innehållet. Discolåten Sea, Sex and Sun kom året då discopopulariteten peakade, 1978. Den är medvetet idiotisk men väldigt charmig och catchy. Gainsbourg gjorde väldigt få låtar på engelska men av någon anledning gjorde han en engelsk version av just den här. Den är ännu roligare än den franska versionen eftersom den gubbsjuka texten och hans franska brytning gör den parodisk. Men versionen i klippet är på franska, från en fransk tv-show. Serge har som vanligt sitt stenansikte och sin cyniska framtoning som kontrasterar fantastiskt mot musiken. Och inte minst mot de överentusiastiska dansöserna, som hela tiden dansar framför Serge. Den korta sura fransosen tar sig inte förbi de hysteriskt glada viftande tjejerna. Serge lämnar nästan sin persona vid något tillfälle och kan knappt hålla sig för skratt i den absurda situationen.

Den senaste tidens bästa franska artist Sébastien Tellier försöker vara en nutida Gainsbourg. Det går inte eftersom Gainsbourg var ett geni. Men han gör ett gott försök med sin talang för låtskrivande, humor, estetik och snusk. När jag tidigare i somras pratade med Marc Teissier du Cros, chef på Sébastien Telliers skivbolag Record Makers, sa han att det här klippet var ett av hans och Sébastiens favoritvideos med Serge. Och att de skulle göra en remake av den till en av Sébastiens låtar. Jag har inte hittat någon sådan video med honom än så i väntan på den kan man titta på den här istället.

/Erik

Gudomligt

Divine är den perfekta blandningen av gaydisco, punk och en brunstig Miss Piggy. Divine, som är Harris Glenn Milstead i översvulstig drag, blev först känd på 70-talet genom sin medverkan i sin vän John Waters undergroundfilmer, bl.a. Pink Flamingos (där han uppmärksammades för att han åt bajs), Female Trouble och Polyester. På 80-talet gjorde han några grymt bra och alltför bortglömda danslåtar som blev hittar i gayklubbvärlden. Det fina med Divines musik är det cleana klubbsoundet i musiken och den punkiga attityden i hans galna sång.

De flesta av hans låtar är gjorda av banbrytande hi-NRG-låtskrivaren och producenten Bobby Orlando, t.ex. Native Love och Shoot Your Shot. Så även Love Reaction som har snott en hel del av New Orders Blue Monday. Videon är rätt obegriplig med Divine som sjunger på en bilskrot bredvid stenåldersmänniskor och en apa som slår med påkar på bilvrak. Kanske det är "the love reaction": den enorma åtrån man känner till Divine och hans sexuella utstrålning gör en till galen stenåldersmänniska? Här har han också den orginella sminkningen fyra ögonbryn.



You Think You’re A Man är producerad av klassiska 80-talsgaypopproducenterna Stock, Aitken and Waterman. Dom inspirerades av soundet i undergroundgayklubbvärlden och putsade upp det när de gjorde mainstreamhittar till Kylie Minogue, Rick Astley och Jason Donovan för att nämna några.



1988 släpptes John Waters mest framgångsrika film Hairspray. Divine har rollen som Edna Turnblad, mamma till filmens huvudperson Tracy Turnblad som spelas av Ricki Lake. (Debbie Harry spelar den onda mamman till den normala och populära tjejen). En vecka efter filmens premiär dog Milstead 42 år gammal på ett hotellrum i Los Angeles av förstorat hjärta. (Han var där för att spela en roll i dumroliga komediserien Married…with children. Jag vet inte vilken roll han skulle göra men Peggy Bundys mamma käns troligt.) Rätt otippat blev Hairspray i början av 2000-talet en populär Broadwaymusikal och 2007 mainstreamfilm med John Travolta i Divine’s roll.

Divine's obetalbara stil togs i stort sett rakt av av Disney när de gjorde den onda bläckfiskhäxan Ursula i Den lilla sjöjungfrun.



En annan som har Divine som förebild men på ett annat sätt är Anthony Hegarty som har gjort en hyllningslåt till honom på Antony and the Johnsons första album.

/Erik

Människor med snarlika munnar, del 1: britter med mycket smala läppar

Phil Collins



John Cleese



Kenneth Branagh


+ Genesis fina Spitting Image-video till Land Of Confusion.





/Erik

Kostymrock

Johnny & Mary från Clues (1982) är nog Robert Palmers allra bästa låt. Ibland är hans lite för tillbakalutat Karibienglassig för min smak men här är både han och låten perfekt stel, stram och stilig. Klippet är från 1983 års Maratonrock i Dortmund. Två år senare skulle David Bowie se nästan likadan ut i Live Aid, med skillnaden att han tog det lite lugnare med axelvaddarna









/Erik

Gentleman In Cloud Pullover

Chris De Burgh, mest känd för Lady In Red, har en snäll, för att inte säga mesig, framtoning. I det här klippet är det något av Robert Gustafssons Roland Järverup över honom. Men jag gillar den dramatiska tonen och de episka texterna som han ofta kör med, t.ex. i The Traveller från hans album Eastern Winds från 1980.

Trivia: Hans dotter Rosanna Davison vann Miss World 2003.

Disco surprise

Under ett par år i slutet av sjuttiotalet började plötsligt en mängd gamla rockrävar göra disco. Folk blev förvånade. Rockpuritanerna blev rosenrasande. För dom var rock upproriskt, genuint och maskulint, disko kommersiellt, oäkta och fjolligt. Vad är det för dumheter. För kombinationen rock och disco blir ofta lysande. Och rätt rolig. Som i The Kinks (Wish I Could Fly Like) Superman, 1979. där brittisk diskbänksrealism möter discobeat. Andra exempel: Rolling Stones: Miss You, 1978. Rod Stewart: Da Ya Think I’m Sexy, 1978. Serge Gainsbourg är för eklektisk för att kallas rockräv (men snuskräv kanske) men även han gjorde hursomhelst sin strålande discolåt Sea, Sex and Sun 1978. Beach Boys: Here Comes The Night (discoversion av orginalet från 1967), 1979. Kiss: I Was Made For Lovin’ You, 1979. Neil Youngs album Trans (med t.ex. Computer Age) från 1982 kan också räknas hit även om den är mer åt electronicahållet än disco. (Den medverkade till att hans skivbolag Geffen som han låg på då stämde honom för att göra skivor som var o-Neil Youngiga). Inte en rockräv men väl en countryräv är Kenny Rogers som samarbetade med Barry Gibb från Bee Gees 1983 och gjorde bl.a. This Woman.

Först Stones Miss You som är assnygg. Lägg märke till Charlie Watts som måste ha fått mycket att röka innan för han ser ovanligt mycket, till och med för honom, ut att vara i sin egen värld. Och hans kläder matchar inte de andras särskilt bra.




Och sen videon till Rods Da Ya Think I’m Sexy från 1978 som ser ut som en tysk porrfilm från 1978.



/Erik

I want Ramones around

Den bästa high school-filmen med jättelåg budget och ett legendariskt punkband är Rock'n'Roll High School. Lite lagom föråldrad (den är från 1979), b-ig och fånig (som sig bör) men med en gigantisk tillgång: The Ramones. Dom är med i många obetalbara scener. Kilppet är från det här är den mest romantiska - och roligaste - där huvudrollskaraktären Riff Randall, spelad av charmiga P J Soles, röker en joint och drömmer om att Joey kommer in i hennes rum och sjunger för henne, två och en halv meter lång och coolast. Och att sen Johnny dyker upp och spelar gitarr. Och att Marky sitter i trädgården och spelar trummor. Och det bästa: att Dee Dee står dyblöt och spelar bas (dessutom elektrisk) i duschen.


Watch RAMONES - I Want You Around (1979) in Music View More Free Videos Online at Veoh.com

I extramaterialet på DVD:n berättas det en hel del roliga saker. Några exempel:
I en scen ska Ramones äta pizza (Ett gag i filmen är att pizza ska vara det enda dom äter. I verkligheten åt dom även hamburgare.). Dee Dee ska vara helt uppspelt och säga: "Hey pizzas, great, let’s dig in!”. Scenen varar i ungefär två sekunder men det tog 40 tagningar att sätta den. Dee Dee kunde bara inte få till hela sin långa replik. ”Hey pizzas, great…uh…damn!”, ”Hey pizzas, great, det’s lig in!” osv. Det blev hans enda replik.

En annan grej: Ramones blev chockade när dom hörde talas om läppsynkning. Regissören visade A Hard Days Night med Beatles och försökte övertyga dom att musiken inte hade spelats in samtidigt som bilderna.

En tredje grej: i en scen ska P J Soles sjunga Rock’n’Roll High School och men den gick för lågt för hennes röst. Producenten ber Ramones att spela låten i en högre tonart. Det gick inte. Låten består av fyra stycken tvåfingerackord, men dom kunde inte flytta upp dom ett par steg på gitarrhalsen. Så i låten man hör i filmen är det någon kille ur filmteamet som kunde spela gitarr som spelar. Alltså: dom kunde skriva svinbra låtar. Men hur?

När vi är inne på Ramonesanekdoter måste jag rekommendera Weird Tales of the Ramones, en box som förutom 3 cd-skivor och en dvd innehåller en serietidning där olika amerikanska serietecknare illustrerat absurda episoder ur Ramones liv. Mycket roligt.



/Erik

Wagnerrock

Det här är ren galenskap. Och rätt bra. Jim Steinman som producerat Bonnie Tylers och Meat Loafs svulstigaste grejer gjorde rockoperaalbumet Bad For Good under eget namn '81. Det är Wagnerinspirerat och så mycket over the top att det är löjligt. Det är Steinman själv som sjunger och gör tappra men fruktansvärda försök till skådespeleri i videon. Och ser ut som en karaktär i Little Britain.



/Erik

Der Discokaiser

Dom bästa discolåtarna är gjorda av Giorgio Moroder. Han var främst på 70- och 80-talet stilbildande låtskrivargeni och producentpionjär. Han har jobbat med en imponerande mängd artister och skrivit och/eller producerat en imponerande mängd låtar med imponerande spännvidd. Från nyskapande och smalt till sirapsdrypande kommersiellt. Utmärkande för det mesta är att det har ett distinkt och synthesizerbaserat rytmiskt sound kombinerat med starka melodier. Han utmärkte sig också under sin storhetsperiod genom distinkt mustasch och rejäla solglasögon.

Han heter egentligen Hansjörg i förnamn (konstigt nog tyckte han att Giorgio var ett bättre artistnamn är Hansjörg) trots att han är född i Italien. På 70-talet bodde han i Tyskland och gjorde mest discolåtar. 1980 flyttade han till Los Angeles och gjorde mest electropop och ofta rätt smöriga filmsoundtracks.

Några viktiga bidrag till mänskligheten från Hansjörg:

Massor av grejer med Donna Summer från 70-talet fram till ’83. Bl.a. 17 minuter långa skandalomsusande stönsexdiscon i Love To Love You Baby 1975. Och min favorit The Wanderer (se post nedan).

Han har byggt studion Musicland i München där Led Zeppelin, Iggy Pop, Deep Purple, ELO och Donna Summer spelat in.

E=MC². Stilbildande soloalbum

Midnight Express soundtrack med The Chase.

Call Me med Blondie har han producerat och skrivit tillsammans med Debbie Harry.

Flashdance…What A Feeling, sång Irere Cara

Reach Out, se nedan

Never Ending Story med Limahl

Shannon’s Eyes med Paul Engemann

Take My Breath Away med Berlin från Top Gun

Soundtracket till Over The Top från 1987 Sylvester Stallone som armbrytande långtradarchaffis.

Till OS i Peking 2008 gjorde han tillsammans med några andra låten som spelades på avlutningscermonin. Den heter Forever Friends och är gräsligt svulstig och smörig.

I mitten av 80-talet byggde han en jätte-jättesnabb bil, Cizeta-Moroder V16T. Enligt Moroder skulle den skulle vara allt en jätte-jätterik man skulle kunna drömma om vad gäller snabbt, lyxigt och slickt (och 80-tal).

Och det allra roligaste: Det är han som sjunger i Mah-na-mah-na, Mupparnalåten. (Han skrev den dock inte, det gjorde Piero Umiliani, från början till den bisarra italienska fejkdokumentären Sverige – himmel eller helvete).

Klippet visar Moroders kanske bästa låt The Chase från soundtracket till Midnight Express som han vann en Oscar för. Låten hörs inte speciellt bra i klippet men man får se Moroder vrida på sina analoga syntar. Det är från ett tyskt tv-program med en lite obehaglig programledare från 1979 där Moroder av någon anledning tagit med sig sin Oscarsstatyett, som för att bevisa att han verkligen vunnit.

Måste lägga upp Reach Out också, den officiella låten till sommar-OS i Los Angeles '84 också. Lite bra på ett räligt sätt.

/Erik

Dagens skivtips: F-R David - Words

Tunisiskfödde fransmannen F-R David fick 1982 en stor hit med Words. Hans mesiga framtoning i den med väldigt ljus sång och känslig-kille-text text gör att man lätt tror att han var tonåring men i själva verket var han 35 år. Detta i kombination med hans stil med vita kläder och solglasögon gör att många blir avskräckta för han ser alltför slajmig ut. Det är ett misstag. Förutom att omslaget på albumet är underbart (den vitsprayade ananasen måste vara så åttiotal det kan bli) så finns det en hel del bra låtar, i mindre mesigt sound än Words, t.ex. new waveiga Pick Up The Phone.






Eli Robert Fitoussi som han heter egentligen hade en karriär på på 70-talet också med en image som var mer vänsterintellektuell Gauloisesrökande fransos.

/Erik

Kanske är det möjligt att leva helt utan dans

"Kanske är det möjligt att leva helt utan dans. Man har sett exempel på att unga personer har levat många månader utan att bevista någon som helst danstillställning och ändå inte tagit någon nämnvärd skada till vare sig kropp eller själ; men när en början väl är gjord, när lyckan att röra sig snabbt en gång har blivit låt vara flyktigt förnummen, då kan endast en mycket tungfotad samling låta bli att begära mer."

Emma, Jane Austen, 1815

Sant även 194 år senare. Även om man inte dansar i strikta formationer lika ofta som på Austens tid.

Bilden och klippet är inte från Emma utan från den ulitimata filmatiseringen av Stolthet och fördom som BBC gjorde 1995. Med Colin Firth som den komsikt bistre Mr Darcy som Briget Jones i Bridget Jones dagbok får kåtslag av.



Pride & Prejudice: Darcy & Elizabeth Dance


/Erik

Oh dear, you have phone

Som uppladdning för min (Moa har lämnat staden) spelning på 80-talsklubben The Breakfast Club nästa fredag (10juli) måste jag bjuda på Italostjärnan Ken Laszlo. Han har lärt sig precis så mycket engelska att han kan få ihop låttexter, men dom blir rätt konstiga. Hans uttal är inte heller riktigt RP English. Mer german english tycker jag. Men han har egentligen ett italienskt namn, Gianni Coraini, så jag är inte säker på vart han kommer ifrån. När han skulle välja ett artistnamn tyckte han att det allra bästa var Ken Laszlo. Jag vet inte varför.

Först en fantastiskt åttitalig video med hans första hit Hey Hey Guy från 84. Sorgligt nedlagda Le sport, som också körde med en tydlig gayimage, har lånat "du du du dudu"-partiet till sin hit Tell No One About Tonight.

Så här går den förvirrade dialogen i början av låten, som dock tyvärr inte är med i videoversionen:

Ken: "Hallo"
French guy: "Hallo, ??"
Ken: "Oh dear, you have phone"
French guy: "Yeah, hey guy, tell me about your menicure"
Ken: "I love you and feel the groove"
French guy: "Tell me about it, is it the true"
Ken: "It's true, yes, it's true"
French guy: "Don't fool out, it's dangerous"
Ken: "Don't worry, baby gold"
French guy: "Everything is same as all"
Ken: "Everything is the same"
French guy: "Oh, I love you"
Ken: "Me too"
French guy: "I love you"

Missa inte den fina mimningen 51 sekunder in i videon.



Sen min favorit Glasses Man i en cheesy inspelning från ett disco på 90-talet.


Omslaget till hey Hey Guy påminner en del om Chris de Burgh's man On The Line (Laszlo var först). Stora röda telefonlurar ansågs vara riktigt spaciga i mitten av åttiotalet.




/Erik

Michael R I P

Han var en av de allra underligaste men också en av de bästa. Särskilt i Can You Feel It. Videon visar att han verkligen kom från rymden.

/Erik

Mer eller mindre lyckade outfits i vår skivback. Del 2: Pugh Rogefeldt på Attityder (1978)

Skivan är svenskt 70-talsmjuk med Pugh i ljusblå velourtröja och texter om barn. Och den är riktad delvis till barn. Titlarna är extremt typiska, t.ex. Kärlekens träd, Låt oss få ett barn, Solenergi, Silverflöjten, En stor vit elefant. Men på framsidan har Pugh de mest skrevtajta rosa byxor man kan tänka sig. Kombinerat med tunt läderskärp ovanpå t-shirten. Och pistol. Vad kallas en manlig camel toe?

/Erik