Amanda Lear

Amanda Lear är en blandning av Zarah Leander, Grace Jones och Josefin Craaford. Hennes ursprung är höljt i dunkel, av henne själv. Hon har alltid gett olika versioner av sitt förflutna. Hon föddes antingen 1939, 1948 eller någon gång däremellan. Kanske i Hong Kong. Hennes far var antingen indones, ryss, fransos eller engelsk sjöman. Hennes mamma var från England, Frankrike, Vietnam, Kina, Ryssland eller kanske Mongoliet.

Något man med säkerhet vet är att hon i slutet av sjuttiotalet gjorde grym disco. Med mörk röst, fransk brytning, självdistans, vampig-, campig- och glättighet. Hennes bästa skiva Never Trust A Pretty Face kom 1978. Den är inspelad i den store Giorgio Moroders studio Musicland Studios. Den är i likhet med Donna Summer och Moroders samarbeten exempel på Münchensoundet.

Innan discokarriären, som började först när hon var 37 år (om man utgår från att hon är född 1939 och ljugit om att hon är yngre än hon är och inte äldre), var hon fotomodell och professionell jetsettare. Hon umgicks med Beatles och Twiggy i sextiotalets swinging London. När hon var ute på en nattklubb med sin pojkvän Brian Jones i Stones träffade hon Salvador Dali och blev hans musa under många år. En period hade hon ett förhållande med Brian Ferry och är med på omslaget på Roxy Musics album For Your Pleasure. Innan sitt första skivsläpp gick hon på sång- och danslektioner som betaldes av hennes dåvarande kille David Bowie.

Hon blev populär bland tyskarna när hon gjorde en absurd discofierad version av deras all time favourite-låt, Marlene Dietrich’ Lili Marleen. Andra världskriget korsat med sjuttiotalets Mallorca-grisfester. Alphabeth är typiskt franskt idiotisk och lite dirty. På ett bra sätt alltså. Black Holes är suggestiv rymddisco.

Sedan åttiotalet har hon bland massor av annat varit överkänd talkshowvärdinna i Frankrike.

Donna Summer

Donna Summer gjorde några sjukt bra skivor runt 1980. Då började hon gå ifrån 70-talsdiscon, som ibland kan kännas rätt daterad idag, och blanda in rock och new wave. Min favoritplatta är The Wanderer från 1981, särskilt sublimt rysningsframkallande Grand Illusion. Det var, tyvärr, det sista albumet som hon samarbetade med låtskrivarna och producenterna Pete Bellotte, och framförallt mästermustaschen Giorgio Moroder. (Quincy Jones blev hennes producent senare).

Jag älskar också skivomslagsestetiken från albumet. Gatu- och luffarromantik men inte med något trist försök till ruffig autenticitet utan tydligt arrangerat och teatralt i en rosabelyst studio.

Jag har inte hittat några bra klipp från den skivan, däremot ett med jättehitten hon hade ett par år senare, She Works Hard For The Money. Det är ett käckt och Fame-igt uppträdande från 1984 års Grammygala.