söndag 21 mars 2010

STEFAN RANDSTRÖM & TWBTMGDB!!!



Play It Again Rod gästar The Regents fredagen den 26 mars. Nästa stora it-boy Stefan Randström spelar live!

Fredag 26 mars kl 20-01.
Band: Stefan Randström & TWBTMGDB!!!
Dj: Play It Again Rod
Lokal: The Regents, Regeringsgatan 88.
Pris 60 kr

STEFAN RANDSTRÖM & TWBTMGDB!!!
www.myspace.com/stefanrandstrom

Stefan Randström är känd som sångare i hypade poppunkiga Den stora sömnen. Nu ska han precis släppa sitt första soloalbum och det här kan bli riktigt stort. Egensinnig som en ung Pugh Rogefeldt och karismatisk som bara den. Musiken kan beskrivas som progg- och punkskälvande, hjärtskärande indierock. Hans vardagsrealistiska texter på svenska om smuts och romantik har jämförts med Markus Krunegårds. Han har med sig sitt sju personer starka band The Wam Bam Thank You Mam God Damn Band!!! Det kommer att bli farligt ösigt!

http://musikenligtjerry.blogspot.com/2010/03/hjalp-stefan.html
http://www.youtube.com/watch?v=zbV12Vc81cU&annotation_id=annotation_810954&feature=iv


Vi laddar skivväskorna med sina mest garageglammiga, rockdammiga, gubbcampiga och punkvampiga låtar. Ni kommer säkert att få höra The Kinks, Linda Ronstadt, Reeperbahn, Stones, Wanda Jackson, Kenny Rogers, Screamin’ Jay Hawkins, Dylan, Elton John, Modern Lovers, Imperiet och Stevie Nicks.



fredag 26 februari 2010

Heja troll från Wales

Ett par år efter de flesta andra har jag upptäckt Duffy. Från början var jag lite skeptisk mot det där retrostuket som ibland bara blir könlöst. Men när hon sjunger Smoke Without Fire under eftertexterna i An Education är det bara så bra att man vill gråta. Wales är bra på att frambringa själfullt sjungande små troll (Duffy, James Dean Bradfield, Shirley Bassey, Bonnie Tyler).

tisdag 23 februari 2010

Dieter Rams


Jag skulle föredra att lyssna på musik på Dieter Rams stereo.

tisdag 16 februari 2010

En finstämd ballad

Screamin’ Jay Hawkins var med om en olycka som barn. Han förlorade sina stämband och fick istället operera in en jetmotor. Men det gick ju bra ändå. När han dog för tio år och fyra dagar sedan hade han 55 barn trodde man. Nu var det inte riktigt så. Det var snarare 75. Det verkar faktiskt lite oansvarigt tycker jag.

Hans största hit I Put A Spell On You hade han tänkt skulle vara en finstämd ballad. Men när låten skulle spelas in var hela bandet berusat och Skrikande Jay själv ”screamed, grunted, and gurgled his way through the tune with utter drunken abandon”.

Med vansinne, talang och originalitet större än t.o.m. sin egen libido samt med ett ben genom näsan är han i stort sett bäst.

Den finstämda balladen blev så här:

Pughish

Såg Pugh Rogefeldt på Hamburger börs här om veckan. Pugh var väl okej. Hamburger börs var inte okej. Hamburger börs är oförändrat sedan 80-talet då Finlandsfärjan som Hamburger börs låg i strandade i Kungsträdgården. Detta var långt innan Debaser hade öppnat och på den tiden tyckte man att konserter avnjuts bäst samtidigt som man sitter och äter och blir serverad av vresig personal. Det är samma publik som är kvar sen den tiden också. Det är företagsfesternas och de feta nackarnas inrättning.

Om man råkar ha ståplatsbiljett, vilket ca 1 % av publiken har, går det till så här: man står i baren och försöker beställa öl. En servitris ropar ”okej, alla med ståplatsbiljett följer med mig! Nu!”. Ölen får man inte beställa. Man blir vallad till en vägg. ”Okej, ställ er mot väggen. Upp mot väggen!” Ståplatserna är alltså inte närmast scenen – där ska man sitta och äta – utan för 375 kronor blir man placerad längs med sidoväggen med scenen halvt dold bakom pelare. När man ska beställa den där ölen en bit in på konserten går det till så här: man blir stoppad utanför baren av en vakt som säger att man får komma tillbaka senare. Baren har stängt eftersom de inte har några rena glas. Men det är ju helt förståeligt. Det är mycket att hålla reda på i en bar. Att servera drycker. I glas. Då är det ju så lätt hänt att man glömmer bort det där sista. Att man ska ha glas.

Pugh är inte heller på topp precis. Han säger att han och bandet har repat hela dagen för att göra en bra spelning. Kanske borde de ha repat någon gång innan också. Och kanske borde han ha haft duktiga musiker som förr, inte sina polare från Gotland. Det är otajt och skapligt oengagerat. Det låter inte riktigt som inkokt fisk men det bollar och rullar definitivt inte fram heller. Att han inte spelade sin bästa låt Här kommer natten var också en miss.

Men allt var inte dåligt. Pughs charm, excentricitet och till viss del grymma låtar vägde upp en del. Dom verkade också ha kul på scenen vilket var rätt smittsamt. Och Surabaya Johnny och Hog farm var riktiga höjdpunkter.

Ett klipp från ett bättre framträdande:

söndag 10 januari 2010

Skivfynd från i julas


Jag fyndade skivor på Röda korset i Laholm. Jag blev nyfiken på den här extremt välansade nunan. Och det var tur. Marshall Crenshaw spelar på sin skiva Field Day från 1983 snäll power pop med fingertoppskänsla. Rekommenderas.



Fastnade också för det här omslaget som är helt i avsaknad av fingertoppskänsla. Stor humor skapas när diskrepansen mellan intention (att skivköparen tänker ”wow, sexy!”) och resultat (att skivköparen tänker ”…eh…?”) blir för stor. Musiken låter som party på chartersemestern i Portugal i början av 90-talet men är faktiskt inte lika illa som omslaget. Rekommenderas ändå inte.


I ett avsnitt av världens roligaste tv-serie The Office samlar de in pengar till välgörenhet på Comic Relief eller Red Nose Day. Alla ska vara lustiga och David Brent är oslagbart ful när han utför sin legendariska dans där han har ”sort of fused Flashdance with Mc Hammer shit”. Jag kan inte få nog av den här scenen.






Vad jag inte visste var att Comic Relief är en verklig företeelse. Ett exempel är Bananaramas samarbete med French and Saunders + Kathy Burke på singeln Help! från 1989 (Stock, Aitken & Waterman producerade). Stor humor är det inte. Men lite roligt.







Låt oss ha ett party

Jag fick album nummer två från Bob Dylans radioprogram (Theme Time Radio Hour, season 2) i julas. Den bästa låten är nog Wanda Jacksons Let’s Have A Party. Mycket tack vare hennes galna röjiga röst. Av den att döma är det lätt att tro att hon skulle vara en svart röjig rocker. Istället ser hon ut som en väluppfostrad WASP-hemmafru.