Mer eller mindre lyckade outfits i vår skivback. Del 1: Rod Stewarts band på Body Wishes (1983)

Framsida: Rod har svart kostym i plastartad kvalité mot röd bakgrund.


Baksida: Rod har röd kostym i plastartad kvalité mot svart bakgrund.

Hur tuff Rod ser ut på omslaget kan diskuteras men det är konsekvent genomfört. Det intressanta är innerkonvolutet på vilket bandet är med. Man undrar hur snacket gick före fotosessionen. Grabbar, våran idé till skivomslaget är att det ska vara rött och svart. Rod har en röd och en svart kostym, så om ni tar på er era snyggaste röda och svarta kläder så kommer ni att passa jäkligt bra ihop med skivomslaget och med varandra.





/Erik

Baby Jane

Fantastiska låten Baby Jane överträffas bara av den ännu bättre videon, ett cmyk-färgat frosseri i 80-talsinslag: saxofon, vatten, närbild på rosamålade läppar, och i början ett par Serge Gainsbourgiga vita loafers. Klippet med rosa bruttan som gör saxonfonsolot ca 2:50 in i låten är höjdpunkten.

Rod Stewart - Baby Jane
Uploaded by trashfan. - Watch more music videos, in HD!

En kortfattad historik över Rod Stewarts album 1969-1984

An Old Raincoat Won’t Ever Let You Down (1969)
Bakom den här suddiga clownklädda dvärgen och fula gubben döljer sig Roderick David Stewarts debutalbum som soloartist. Med rötterna i brittisk arbetarklass blandas folkrock, soul, country, blues och heshet i känsliga och känslosamma versioner av dels egna låtar och dels covers. Parallellt med sin solokarriär spelade Rod rock'n'roll i Faces 1969-1975 med Ronnie Wood. Höjdpunkter: Dirty Old Town (den som The Pougues gjort en fantastisk version av), Handbags And Gladrags (som i en annan version är titelmelodi i världens roligast serie The Office)




Gasoline Alley (1970)
Samma stuk som första albumet + mandolin. Höjdpunkter: Gasoline alley, Bobby Womacks It’s All Over Now.




Every Picture Tells A Story (1971)
Helgjutet album som blev Rods genombrott och innehåller stora hitten Maggie May. Fantastiskt tecknat omslag. Höjdpunkter: rockiga titelspåret, grymma tonårsförförerskan Maggie May, Dylans kärleksballad Tomorrow is A Long Time (som spelats in av massor av artister, t.ex. Nationalteatern som Bara om min älskade väntar), mandolinen i Mandolin Wind.




Never A Dull Moment (1973)
Omslaget visar Rod sittande nedsjunken likt David Brent i If You Don’t Know Me By Now-videon men även den här skivan blev en succé och är gjord enligt samma koncept som Every picture Tells A Story. Höjdpunkter: skivans hit You Wear It Well, I’d Rather Go Blind.




Smiler (1974)
Innerslevet är hundra procent avväpnande brittiskhet. Dels ett kort på Rod + Ronnie Wood + band, familj och ett gäng bekanta framför en helt engelsk pub och dels Rods fula små beskrivningar av alla. Cover på en av Dylans allra bästa, Girl From The North Country. Höjdpunkter: Mine For Me som är en fin kärleksballad skriven av Paul och Linda McCartney. Texten handlar om hur sångaren inte är med någon av alla groupies han kan välja och vraka av utan åker hem till sin tjej. Rod tolkar låten övertygande men texten stämde betydligt bättre in på Paul McCartneys livsstil under den här tiden än på Rods.




Atlantic Crossing (1975)
Ikoniskt airbrushat omslag med Rod som har med sig det viktigaste från Storbritannien i sitt bautakliv över Atlanten: en europeisk fotboll, en flaska (whiskey?) och en vit discodräkt. Han var dock inte på väg till New York som bilden antyder utan till Los Angeles. Han lämnade den brittiska arbetarklassimagen, blev kalifornsk jetsettare och mer kommersiell. Han bytte sitt kompband med Ronnie Wood i spetsen (som i samband med detta började i Rolling Stones) mot rutinerade studiomusiker från Memphis Horns och Booker T. and the MG's och fick ett mer polerat sound. Albumet är indelat i en snabb och en långsam sida, ett förslag från Britt Ekland som han var tillsammans med då. Innehåller Rods mest uttjatade låt Sailing. Albumet är inte lika disco som man kan tro av framsidan utan mer rock. Inte heller riktigt lika bra. Höjdpunkter: Balladen I Don’t Wanna Talk About It.




A Night On The Town (1976)
Lugn skiva med hitten Tonight’s The Nights med Britt Ekland i videon. Höjdpunkter: Walk On The Wild Side- inspirerade berättelsen The Killing Of Georgie (Part I and II), Cat Stevenslåten The First Cut IS The Deepest,




Foot Loose & Fancy Free (1977)
Här börjar Stewarts glammiga period med spandex och Elton Johnig överklassfäbless. Höjdpunkter: You're in My Heart (The Final Acclaim), Supremescovern You Keep Me Hanging On




Blondes Have More Fun (1978)
Suveränt album med Rod på höjden av sin ikoniska stil: raffig/excentrisk arbetar/överklasstant med leopardmönster, tajts, satin, scarves, smink, hattliknande gulblonderat tuperat hår. Grymt cool helt enkelt. Höjdpunkter: discomegahitten Da’ Ya’ Think I’m Sexy (bröt av mot hans tidigare stuk och hårt kritiserad av tråkmånsar), lugnare Ain’t Love A Bitch och Attractive Female Wanted, skönt slarvigt tolkade Motownhitten Standing In The Shadows Of Love (som bl.a. Jackson 5 spelat in), balladen Scarred and Scared.




Foolish Behavior (1979)
Höjdpunkter: Tillbakahållna disconatten i Passion, biffrocken i Gi’Me Wings, rakt-på-sak-kåttexten i She Won’t Dance With Me, lättreggaen i So Soon We Change och balladen Oh God, I Wish I Was Home Tonight.





Tonight I’m Yours (1981)
Vad hände med känslan för snygga omslag här? Trots omslaget mycket bra och underskattat (vid den här tiden började Rod få allt sämre kritik) album. New Wave-, synthpop- och lätt hårdrocksinspirerat. Höjdpunkter: yeahskriken i klassiska Young Turks, munspelsdanshitten Jealous, kärleksballaden Sonny (I det här fallet är Sonny tyvärr inte en kille, det hade varit roligare).



Body Wishes (1983)
Sågat och underskattat med schysst Elvis-pastischomslag. Höjdpunkter: Ljuvliga precis-på-gränsen-till-för-mycket Baby Jane med sina saxofonexcesser, Ready Now




Camouflage (1984)
Som man anar av omslaget är Rod inte lika charmig och bra längre även om det finns vissa bra låtar här. Efter det här albumet tappar jag intresset för honom. Höjdpunkter: Infatuation och Some Guys Have All The Luck


/Erik

Rod!

Äran att vara med i det första klippet tillfaller självklart artisten vi döpt oss efter – Rod himself. Det är svårt att hitta bra klipp med honom på Dutub för alla riktiga videor är numera borttagna. The bastards. Istället finns det tusen klipp från konserter som nästan alla är rätt kassa både till innehåll, och till mobiltelefonsbildkvalité, och från långt efter att han började bli inte så bra. Det hände enligt mig betydligt senare än den vanliga uppfattningen att det började gå utför från och med 1975:s Atlantic Crossing när han lämnade folkrocken och England för att flytta till L.A., jet-setta sig med Britt Ekland och (så småningom) spela disco. Tvärtom är senare delen av 70-talet och början av 80-talet också Rodelicious. Jag tycker att han var suverän fram t.o.m. Body Wishes 1983. Det är ju där Baby Jane är med, hur kan man inte älska Baby Jane?

Klippet är från den brittiska tv-showen Kenny Everetts Video Show, som var en blandning av humor- och musikprogram som sändes 1978-1980. Rod framstår som så där sympatiskt laid back och rolig (och lite dragen) som bara britter kan. Maggie May, om den unge skolkillen som förförts av den äldre kvinnan, är av Rods bästa låtar och första stora hit. Låten var några år gammal när klippet spelades in, den finns på hans fenomenala genombrottsplatta Every Picture Tells a Story från 1971. Rod (liksom bandet) har som vanligt suveräna kläder, som de röda (tyvärr inte leopardmänstrade) blanka tajtsen. Särskilt fin är basisten som står i trappan bakom Rod och ser ut att vara ca 150 cm lång.



Sen kan jag inte motstå att lägga upp det här rätt roliga klippet på Kenny Everett som Rod med en enorm svällande röv. Moget. Skjortan han har på sig syns också på omslaget till Smiler, Rods grymma platta från 1974. Skjortan skulle senare dyka upp i ett av de allra bästa Seinfeldavsnitten, det med piratskjortan. The puffy shirt. Och på David Bowie i Labyrinth (se Magic Dance).

/Erik