An Old Raincoat Won’t Ever Let You Down (1969)
Bakom den här suddiga clownklädda dvärgen och fula gubben döljer sig Roderick David Stewarts debutalbum som soloartist. Med rötterna i brittisk arbetarklass blandas folkrock, soul, country, blues och heshet i känsliga och känslosamma versioner av dels egna låtar och dels covers. Parallellt med sin solokarriär spelade Rod rock'n'roll i Faces 1969-1975 med Ronnie Wood. Höjdpunkter: Dirty Old Town (den som The Pougues gjort en fantastisk version av), Handbags And Gladrags (som i en annan version är titelmelodi i världens roligast serie The Office)
Gasoline Alley (1970)
Samma stuk som första albumet + mandolin. Höjdpunkter: Gasoline alley, Bobby Womacks It’s All Over Now.
Every Picture Tells A Story (1971)
Helgjutet album som blev Rods genombrott och innehåller stora hitten Maggie May. Fantastiskt tecknat omslag. Höjdpunkter: rockiga titelspåret, grymma tonårsförförerskan Maggie May, Dylans kärleksballad Tomorrow is A Long Time (som spelats in av massor av artister, t.ex. Nationalteatern som Bara om min älskade väntar), mandolinen i Mandolin Wind.
Never A Dull Moment (1973)
Omslaget visar Rod sittande nedsjunken likt David Brent i If You Don’t Know Me By Now-videon men även den här skivan blev en succé och är gjord enligt samma koncept som Every picture Tells A Story. Höjdpunkter: skivans hit You Wear It Well, I’d Rather Go Blind.
Smiler (1974)
Innerslevet är hundra procent avväpnande brittiskhet. Dels ett kort på Rod + Ronnie Wood + band, familj och ett gäng bekanta framför en helt engelsk pub och dels Rods fula små beskrivningar av alla. Cover på en av Dylans allra bästa, Girl From The North Country. Höjdpunkter: Mine For Me som är en fin kärleksballad skriven av Paul och Linda McCartney. Texten handlar om hur sångaren inte är med någon av alla groupies han kan välja och vraka av utan åker hem till sin tjej. Rod tolkar låten övertygande men texten stämde betydligt bättre in på Paul McCartneys livsstil under den här tiden än på Rods.
Atlantic Crossing (1975)
Ikoniskt airbrushat omslag med Rod som har med sig det viktigaste från Storbritannien i sitt bautakliv över Atlanten: en europeisk fotboll, en flaska (whiskey?) och en vit discodräkt. Han var dock inte på väg till New York som bilden antyder utan till Los Angeles. Han lämnade den brittiska arbetarklassimagen, blev kalifornsk jetsettare och mer kommersiell. Han bytte sitt kompband med Ronnie Wood i spetsen (som i samband med detta började i Rolling Stones) mot rutinerade studiomusiker från Memphis Horns och Booker T. and the MG's och fick ett mer polerat sound. Albumet är indelat i en snabb och en långsam sida, ett förslag från Britt Ekland som han var tillsammans med då. Innehåller Rods mest uttjatade låt Sailing. Albumet är inte lika disco som man kan tro av framsidan utan mer rock. Inte heller riktigt lika bra. Höjdpunkter: Balladen I Don’t Wanna Talk About It.
A Night On The Town (1976)
Lugn skiva med hitten Tonight’s The Nights med Britt Ekland i videon. Höjdpunkter: Walk On The Wild Side- inspirerade berättelsen The Killing Of Georgie (Part I and II), Cat Stevenslåten The First Cut IS The Deepest,
Foot Loose & Fancy Free (1977)
Här börjar Stewarts glammiga period med spandex och Elton Johnig överklassfäbless. Höjdpunkter: You're in My Heart (The Final Acclaim), Supremescovern You Keep Me Hanging On
Blondes Have More Fun (1978)
Suveränt album med Rod på höjden av sin ikoniska stil: raffig/excentrisk arbetar/överklasstant med leopardmönster, tajts, satin, scarves, smink, hattliknande gulblonderat tuperat hår. Grymt cool helt enkelt. Höjdpunkter: discomegahitten Da’ Ya’ Think I’m Sexy (bröt av mot hans tidigare stuk och hårt kritiserad av tråkmånsar), lugnare Ain’t Love A Bitch och Attractive Female Wanted, skönt slarvigt tolkade Motownhitten Standing In The Shadows Of Love (som bl.a. Jackson 5 spelat in), balladen Scarred and Scared.
Foolish Behavior (1979)
Höjdpunkter: Tillbakahållna disconatten i Passion, biffrocken i Gi’Me Wings, rakt-på-sak-kåttexten i She Won’t Dance With Me, lättreggaen i So Soon We Change och balladen Oh God, I Wish I Was Home Tonight.
Tonight I’m Yours (1981)
Vad hände med känslan för snygga omslag här? Trots omslaget mycket bra och underskattat (vid den här tiden började Rod få allt sämre kritik) album. New Wave-, synthpop- och lätt hårdrocksinspirerat. Höjdpunkter: yeahskriken i klassiska Young Turks, munspelsdanshitten Jealous, kärleksballaden Sonny (I det här fallet är Sonny tyvärr inte en kille, det hade varit roligare).
Body Wishes (1983)
Sågat och underskattat med schysst Elvis-pastischomslag. Höjdpunkter: Ljuvliga precis-på-gränsen-till-för-mycket Baby Jane med sina saxofonexcesser, Ready Now
Camouflage (1984)
Som man anar av omslaget är Rod inte lika charmig och bra längre även om det finns vissa bra låtar här. Efter det här albumet tappar jag intresset för honom. Höjdpunkter: Infatuation och Some Guys Have All The Luck
/Erik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar