Bonnie Tyler

Bonnie Tylers fick sin hesa röst 1977. Hon hade opererat bort knölar på stämbanden och började prata tidigare än ordinerat vilket fick rösten att bli konstant raspig. Men istället för en sabbad karriär fick hon sin dittills största hit, härligt sentimentala It’s A Heartache. Två år senare blev den 70-talsdiscosvängiga The World is Full of Married Men, med fina rymdpistolljud, en mindre hit. Klippet är från förtexterna från filmen som låten var ledmotiv till. Den baseras på tantsnuskdrottningen Jackie Collins roman med samma namn. Några år in på 80-talet bytte Tyler sound när hon blev introducerad till genialiske/vansinnige Jim Steinman som skrivit och producerat hennes största hittar übersvulstiga Total Eclipse Of The Heart och min favorit alla-reglage-på-11-hysteriska Holding Out For a Hero.

/Erik

Kim Wilde

Kim Wilde är mest känd för hiten Kids in America från '81 även om hon gjort en rad andra låtar som är minst lika bra. Bl.a. den här, The Second Time (Den döptes om till Go For It i USA), som dessutom har en underbart 80-talsbombastisk video. Den är filmad med det där 80-talsfiltret som får allt att se lite vitt och suddigt ut, har lagom små explosioner och eldar anpassade efter den lilla budgeten. Och så har Kim spaciga dresser, bl.a. framtodsoverallen hon har på sig i gladiatorsmatchen. Dessutomm har videon varit med i ett avsnitt av Knight Rider.

Låten är, liksom de flesta av hennes låtar, skriven och producerad av hennes pappa Marty och bror Ricky Wilde. (Marty Wilde var framgångsrik som rockartist i England i slutet på 50-talet). Det har även gjorts flera grymma remixer av The Second Time. Fantastiska men orättvist förbisedda Lovers On A Beach är singelns b-sida (den gavs aldrig ut på något album) och är egentligen ännu bättre. Den gjordes det dock ingen video till och jag har inte hittat några andra bra klipp med den.

/Erik

Världens dyraste video

Kungarna av symfonirocken, Electric Light Orchestra, har sålt hur mycket skivor som helst men är en aning utskrattade. Delvis beror det på deras något nördiga framtoning med färglada rymdskepp på skivomslagen och låtar om vackert väder (Mr Blue Sky: Sun is shinin' in the sky / There ain't a cloud in sight / It's stopped rainin' ev'rybody's in a play / And don't you know / It's a beautiful new day hey,hey // Runnin' down the avenue / See how the sun shines brightly in the city / On the streets where once was pity / Mister blue sky is living here today hey, hey).

För mig känns deras skamlösa svulstig- och lättsamhet (hur nu det går ihop) och postmoderna genreblandning förtjusande. Ett perfekt exempel är supersvängiga Hold On Tight, en blandning av 50-talsrock’n’roll, boogie och 80-talsproduktion. Dessutom med en vers på franska. Och en video som blandar in 30- och 40-tals seriefilmer. Och Jeff Lynne med en hemskt James Hetfield-skägg. Videon är från 1981 och var den dyraste som hade gjorts fram till dess (tidigare var det Ashes to Ashes med Bowie) vilket inte är lätt att se idag.

/Erik

David The Goblin King

I fantasyfilmen The Labyrinth från 1986 samarbetar flera geniala gubbar: Monthy Pythons Terry Jones, mupparna-Jim Henson och David Bowie. Resultaten är ändå inte helt övertygande. Kanske delvis för att George Lucas är med och mesar till det som producent. Men den är ändå ett måste-se av två anledningar: David Bowie som trollkungen (The Goblin King) i mycket tajta byxor. Och hans låtar, rätt bortglömda men grymt svängiga. Särskilt Magic Dance.

Vissa oförklarligheter finns i filmen. Som att kungen av trollen spelas av en människa i 80-talshårdrockarperuk och piratkläder (återigen piratskjortan!). Medan resten av trollen spelas dels av dvärgar trolldräkter, dels av små handdockor. Eller varför trollen vill ha ungen över huvud taget (vilket är grunden för handlingen).

/Erik

Rod!

Äran att vara med i det första klippet tillfaller självklart artisten vi döpt oss efter – Rod himself. Det är svårt att hitta bra klipp med honom på Dutub för alla riktiga videor är numera borttagna. The bastards. Istället finns det tusen klipp från konserter som nästan alla är rätt kassa både till innehåll, och till mobiltelefonsbildkvalité, och från långt efter att han började bli inte så bra. Det hände enligt mig betydligt senare än den vanliga uppfattningen att det började gå utför från och med 1975:s Atlantic Crossing när han lämnade folkrocken och England för att flytta till L.A., jet-setta sig med Britt Ekland och (så småningom) spela disco. Tvärtom är senare delen av 70-talet och början av 80-talet också Rodelicious. Jag tycker att han var suverän fram t.o.m. Body Wishes 1983. Det är ju där Baby Jane är med, hur kan man inte älska Baby Jane?

Klippet är från den brittiska tv-showen Kenny Everetts Video Show, som var en blandning av humor- och musikprogram som sändes 1978-1980. Rod framstår som så där sympatiskt laid back och rolig (och lite dragen) som bara britter kan. Maggie May, om den unge skolkillen som förförts av den äldre kvinnan, är av Rods bästa låtar och första stora hit. Låten var några år gammal när klippet spelades in, den finns på hans fenomenala genombrottsplatta Every Picture Tells a Story från 1971. Rod (liksom bandet) har som vanligt suveräna kläder, som de röda (tyvärr inte leopardmänstrade) blanka tajtsen. Särskilt fin är basisten som står i trappan bakom Rod och ser ut att vara ca 150 cm lång.



Sen kan jag inte motstå att lägga upp det här rätt roliga klippet på Kenny Everett som Rod med en enorm svällande röv. Moget. Skjortan han har på sig syns också på omslaget till Smiler, Rods grymma platta från 1974. Skjortan skulle senare dyka upp i ett av de allra bästa Seinfeldavsnitten, det med piratskjortan. The puffy shirt. Och på David Bowie i Labyrinth (se Magic Dance).

/Erik

Inlägg nr 1

Nej nu kan vi inte hålla oss längre. Vi startar en blogg så vi verkligen kan frossa i all musik vi älskar. Vi lägger upp dom bästa klippen, videorna, bilderna, länkarna och vad det nu kan vara, som vi kan hitta och skriver något om det. Det kommer alltså att vara en blogg för dom som har den goda smaken att uppskatta samma musik som vi gör och gärna grottar ner sig en aning i den.

/Erik och Moa