Amanda Lear

Amanda Lear är en blandning av Zarah Leander, Grace Jones och Josefin Craaford. Hennes ursprung är höljt i dunkel, av henne själv. Hon har alltid gett olika versioner av sitt förflutna. Hon föddes antingen 1939, 1948 eller någon gång däremellan. Kanske i Hong Kong. Hennes far var antingen indones, ryss, fransos eller engelsk sjöman. Hennes mamma var från England, Frankrike, Vietnam, Kina, Ryssland eller kanske Mongoliet.

Något man med säkerhet vet är att hon i slutet av sjuttiotalet gjorde grym disco. Med mörk röst, fransk brytning, självdistans, vampig-, campig- och glättighet. Hennes bästa skiva Never Trust A Pretty Face kom 1978. Den är inspelad i den store Giorgio Moroders studio Musicland Studios. Den är i likhet med Donna Summer och Moroders samarbeten exempel på Münchensoundet.

Innan discokarriären, som började först när hon var 37 år (om man utgår från att hon är född 1939 och ljugit om att hon är yngre än hon är och inte äldre), var hon fotomodell och professionell jetsettare. Hon umgicks med Beatles och Twiggy i sextiotalets swinging London. När hon var ute på en nattklubb med sin pojkvän Brian Jones i Stones träffade hon Salvador Dali och blev hans musa under många år. En period hade hon ett förhållande med Brian Ferry och är med på omslaget på Roxy Musics album For Your Pleasure. Innan sitt första skivsläpp gick hon på sång- och danslektioner som betaldes av hennes dåvarande kille David Bowie.

Hon blev populär bland tyskarna när hon gjorde en absurd discofierad version av deras all time favourite-låt, Marlene Dietrich’ Lili Marleen. Andra världskriget korsat med sjuttiotalets Mallorca-grisfester. Alphabeth är typiskt franskt idiotisk och lite dirty. På ett bra sätt alltså. Black Holes är suggestiv rymddisco.

Sedan åttiotalet har hon bland massor av annat varit överkänd talkshowvärdinna i Frankrike.

Frank Valdor – King of Dynamic Party Sound.

Alla minns Elvis – the King of Rock'n'roll. Alla minns Michael Jackson – the King of Pop. Men vad hände med den bästa kungen, Frank Valdor? Han var the King of Dynamic Party Sound. Han sålde tre miljoner skivor på sjuttiotalet. Idag förstår man inte varför.

På nittiotalet var Abolute Music mäkta populärt. Det var gräsliga samlingsskivor med topplistelåtar. Det var illa nog. Men på sjuttiotalet var det värre. Då fanns det en uppsjö av samlingsskivor med de populäraste låtarna. Men inte originallåtarna. Utan versioner omstöpta av en orkesterledare, ofta tänkta att passa att spela på hemmafester. Av det stora utbudet av sådana skivor att döma fungerade det bra. Uppenbarligen tyckte folk att det var en jättebra idé att inte köpa skivor med artisterna som gjort låtarna utan med någon helt annan istället. Den allra absurdaste och mest skamlösa – men därför också bästa – av dessa orkesterledare var tyska Frank Valdor. Hans skivor heter fantastiska saker som Hammond Hit-Parade, Happy Saxophone à gogo, Happy Rosamunde, Tanzparty à gogo, Non-stop musicals, Polka, Polka, Polka - mit der Schützenliesel, Udo Jürgens Hits for dancing och Rubber Boat Party. Och helt enkelt Hey Mister Valdor! À gogo står för att låtarna går in i varandra. Non-stop party alltså.

Valdor hade en allvarlig trumpethang-up. Bland hans album med trumpettema finns Trumpets for Dancing, Trompeten à gogo, Happy Trumpet party, Happy Trumpets och Frank Valdor Aktuell – Trumpet Party. Fester där man lyssnar på låtar med trumpeten i fokus känns inte lika vanligt idag.

På Scandinavian Party tar han sig an bl.a. norksa Tango for to, finska Poing Poing Poing och svenska Här kommer Pippi Långstrump. Den sistnämnda med en barnkör som sjunger för full hals med tysk brytning. Till en barnkör som sjunger en låt från ett barnprogram tycker Vador att det är lämpligt att på omslaget posera med två nakna blondiner. Det handlar ju ändå om Skandinavien. Man ser att Valdor inte bara gillar sitt jobb. Han fullkomligt lyser av lycka. Framför Valdor och de nakna kvinnorna tornar en mängd färglada prickar upp sig. Varför är obegripligt. För att censurera lite av nakenheten skulle man kunna tänka sig. Men det är det uppenbarligen inte eftersom prickarna bara täcker benen och slutar under deras bakar.

På skivan med ryskt tema, som naturligtvis heter Wodka à gogo, visar Valdor prov på ett helhetstänkande. Där har han tryckt recept på konvolutet. På partyt ska man inte bara lyssna till hans versioner av Kalinka och Mitternacht in Rußland utan också äta Valdors Borschtsch och dricka hans Wodka im Eismantel. Om ni ska ha en lång partykväll är det den här skivan ni ska använda er av. Wodka à gogo är nämligen enligt konvolutet "die beste party-Idee für lange Abende".

Frågan är om inte det bästa omslaget av alla är det till Heute hau'n wir auf die pauke. Där ser man vilket partydjur Valdor är. På golvet sitter ett festligt gäng och pekar hänförda av beundran på en skäggig partyprisse som heter Frank Valdor. Sittandes, med en helt uppknäppt rosa skjorta och med armarna svängande i skyn av glädje, på en stor trumma. På trumman står hans namn och epitetet han kommit på till sig själv: King of Dynamic Party Sound.



/Erik

Mer eller lyckade outfits i vår skivback. Del 4: John McVie på Fleetwood Mac's Rumours

Om den här mannen närmade sig skulle jag passa mig.

Vila i frid, Willy DeVille

I förrgår dog Willy DeVille. Mink DeVille var hans band innan han blev soloartist. I mitten av sjuttiotalet var Mink DeVille husband på punkklubben CBGB på Lower East Side i New York tillsammans med Ramones, Patti Smith, Television och Talking Heads. Vilket gäng va. Men Mink DeVilles musik har bara en touch av punk. Den låter också som gammaldags rock’n’roll, soul, chanson, spanskt, blues, folkrock. Som ett destillat av gatorna i New York. Det är oftast tidlöst och romantiskt. Några av DeVilles bästa låtar är Love and Emotion och från Coup de Grace (1981) och Spansih Stroll från Cabretta (debuten från 1977). Han hade dessutom en väldigt tilltalande elegant stil vid den här tiden, som han tyvärr övergav. Senare skulle han komma att ta mycket heroin och se väldigt underlig ut. Ett tag hade han en skum indianstil (hans mormor var indian) och ofta hårdrockslook.

När jag kollade på Willy DeVilles hemsida för några månader sen stod det att han ställde in alla spelningar under 2009 för att han hade Hepatit C. Då räknade han med att komma tillbaka i toppform 2010. Men för någon månade sen upptäcktes cancer i bukspottkörteln. Han blev 58 år.





Som avslutning gåshudsvackra Heaven Stood Still:


/Erik

Färgad vinyl

Jag är i normala fall ingen samlare som letar efter dyra specialutgåvor av skivor. Snarare än att köpa en jäkligt fin LP för 300 kr köper jag 30 halvsunkiga för 10 kr styck på Mickes vid Hornstull. Men en bok har fått mig att börja dregla över vissa skivor: de av färgad vinyl. Ljuvliga bokförlaget Taschen har nyss gett ut Extraordinary Records av bl.a. favoritdiscogubben Moroder (se inlägg nedan). Det finns tre slags färgade vinylskivor: opaka, transparenta och crystal. Crystal är dom mest genomskinliga, ädelstenslika och dyra. En av de finare i boken är den guldiga Elvisskivan.





Rod Stewart har gett ut en version av Greatest Hits från 1979 i en fin rosaröd variant. Förutom de här enfärgade varianterna finns det en massa olika skivor med flera färger, tryck, olika form o.s.v. Men inga är riktigt lika utsökta som de enfärgade crystal.



Bokens, och förmodligen världens, mest vansinniga skiva är känd som Medusa. Det är inte den rätta titeln men den kallas så eftersom skivan föreställer Medusas avhuggna huvud. Det enda stället som man kan se titlen är på en liten sticker på det genomskinliga pvc-omslaget. Skivan är gjord av sex olika delar: två olika metallbitar till mitten, två plastfilmer med självlysande färg för ögonen, munnen och ormarna samt två genomskinliga vinylskivor pressade på bara ena sidan. Alla bitar är hoplimmade för hand. Vilken artist kan det då passa att göra en så komplicerad och svindyr skiva för? Någon riktigt stor med massor av hängivna fans kanske? Typ Pink Floyd, Beatles, Prince? Nej. Det är samling från 1979 från ett då nystartat skivbolag. Med obskyra punkband. Titeln på skivan är The Label (Sofa). Det är ett misstag. Egentligen skulle titeln ha varit The Label (So Far) men någon på tryckeriet råkade göra fel. Här har alltså skivbolagsgrundaren och managern Mark R. F. von Hanau fått den brillianta idén att göra världshistoriens dyraste och mest komplicerade skiva för att promota sina punkband. Och så blir titeln på albumet Etiketten (Soffa).

Bokens författare konstaterar lakoniskt att skivan blev ett finansiellt fiasko. Va? Hur kunde det inte bli succé?

Den finaste färgade vinylen vi har är en 10” med Stereo Total vs. Mad Professor med Das erste Mal. Dub Trip. Den fick vi på en konsert med Stereo Total av Bretzel Göring efter att vi spelat skivor innan deras spelning.



I det här klippet har någon filmat när han spelar sin crystal-vinyl med fabulösa Shannon's Eyes av Moroder och Paul Engemann från 1985.




/Erik

Mer eller lyckade outfits i vår skivback. Del 3: Elton John på Leather Jackets

Leather Jackets från 1986 är inte en av Elton Johns bästa skivor. Det är en av de sämre. Elton själv tycker att det är det sämsta album han gjort. Men det tror inte jag bara beror på musiken (det finns några rätt bra låtar, t.ex. Go It Alone) utan också på skivomslaget. Elton har haft den ena mer skruvade utstyrseln efter den andra genom åren. Men alla har på något vis passat honom. Inte den här. Han vill vara hård. Han vill vara tuff. Han vill ha bar bringa, Harley Davidsons och kläder av läder. (och en jättestort glänsande örhänge??). Jag har aldrig sett en mindre övertygande hårding. Den för stora skinnjackan ser helt oanvänd ut. Man kan säga att han inte ser helt bekväm ut. Det lyser förvirrad artist som desperat försöker hitta en ny stil – och borde byta stylist – över bilden. Det lyser också något annat: på ett nästan klichéartat sätt illustrerar han begreppet 40-årskris. Elton var 39 år bilden togs. Lyckligtvis övergav han strax hårdrockslooken och började återigen snarare ha looken tät gay kuf.

/Erik

Playlist

Som en försmak inför nästa spelning, fredag 14 augusti på Allmänna galleriet, har vi gjort en otäckt bra playlist på Spotify. Lyssna på den här.

The Filthy French

Serge Gainsbourg - Sea sex and sun
Uploaded by melodynelson1972 -

Den här videon plockades bort från Youtube och jag blev olycklig. Men så hittade jag den på en annan videosajt, Daily Motion. Bildkvalitén är inte så bra men det är däremot själva innehållet. Discolåten Sea, Sex and Sun kom året då discopopulariteten peakade, 1978. Den är medvetet idiotisk men väldigt charmig och catchy. Gainsbourg gjorde väldigt få låtar på engelska men av någon anledning gjorde han en engelsk version av just den här. Den är ännu roligare än den franska versionen eftersom den gubbsjuka texten och hans franska brytning gör den parodisk. Men versionen i klippet är på franska, från en fransk tv-show. Serge har som vanligt sitt stenansikte och sin cyniska framtoning som kontrasterar fantastiskt mot musiken. Och inte minst mot de överentusiastiska dansöserna, som hela tiden dansar framför Serge. Den korta sura fransosen tar sig inte förbi de hysteriskt glada viftande tjejerna. Serge lämnar nästan sin persona vid något tillfälle och kan knappt hålla sig för skratt i den absurda situationen.

Den senaste tidens bästa franska artist Sébastien Tellier försöker vara en nutida Gainsbourg. Det går inte eftersom Gainsbourg var ett geni. Men han gör ett gott försök med sin talang för låtskrivande, humor, estetik och snusk. När jag tidigare i somras pratade med Marc Teissier du Cros, chef på Sébastien Telliers skivbolag Record Makers, sa han att det här klippet var ett av hans och Sébastiens favoritvideos med Serge. Och att de skulle göra en remake av den till en av Sébastiens låtar. Jag har inte hittat någon sådan video med honom än så i väntan på den kan man titta på den här istället.

/Erik