Ett par år efter de flesta andra har jag upptäckt Duffy. Från början var jag lite skeptisk mot det där retrostuket som ibland bara blir könlöst. Men när hon sjunger Smoke Without Fire under eftertexterna i An Education är det bara så bra att man vill gråta. Wales är bra på att frambringa själfullt sjungande små troll (Duffy, James Dean Bradfield, Shirley Bassey, Bonnie Tyler).
fredag 26 februari 2010
tisdag 23 februari 2010
tisdag 16 februari 2010
En finstämd ballad
Screamin’ Jay Hawkins var med om en olycka som barn. Han förlorade sina stämband och fick istället operera in en jetmotor. Men det gick ju bra ändå. När han dog för tio år och fyra dagar sedan hade han 55 barn trodde man. Nu var det inte riktigt så. Det var snarare 75. Det verkar faktiskt lite oansvarigt tycker jag.
Hans största hit I Put A Spell On You hade han tänkt skulle vara en finstämd ballad. Men när låten skulle spelas in var hela bandet berusat och Skrikande Jay själv ”screamed, grunted, and gurgled his way through the tune with utter drunken abandon”.
Med vansinne, talang och originalitet större än t.o.m. sin egen libido samt med ett ben genom näsan är han i stort sett bäst.
Den finstämda balladen blev så här:
Hans största hit I Put A Spell On You hade han tänkt skulle vara en finstämd ballad. Men när låten skulle spelas in var hela bandet berusat och Skrikande Jay själv ”screamed, grunted, and gurgled his way through the tune with utter drunken abandon”.
Med vansinne, talang och originalitet större än t.o.m. sin egen libido samt med ett ben genom näsan är han i stort sett bäst.
Den finstämda balladen blev så här:
Pughish
Såg Pugh Rogefeldt på Hamburger börs här om veckan. Pugh var väl okej. Hamburger börs var inte okej. Hamburger börs är oförändrat sedan 80-talet då Finlandsfärjan som Hamburger börs låg i strandade i Kungsträdgården. Detta var långt innan Debaser hade öppnat och på den tiden tyckte man att konserter avnjuts bäst samtidigt som man sitter och äter och blir serverad av vresig personal. Det är samma publik som är kvar sen den tiden också. Det är företagsfesternas och de feta nackarnas inrättning.
Om man råkar ha ståplatsbiljett, vilket ca 1 % av publiken har, går det till så här: man står i baren och försöker beställa öl. En servitris ropar ”okej, alla med ståplatsbiljett följer med mig! Nu!”. Ölen får man inte beställa. Man blir vallad till en vägg. ”Okej, ställ er mot väggen. Upp mot väggen!” Ståplatserna är alltså inte närmast scenen – där ska man sitta och äta – utan för 375 kronor blir man placerad längs med sidoväggen med scenen halvt dold bakom pelare. När man ska beställa den där ölen en bit in på konserten går det till så här: man blir stoppad utanför baren av en vakt som säger att man får komma tillbaka senare. Baren har stängt eftersom de inte har några rena glas. Men det är ju helt förståeligt. Det är mycket att hålla reda på i en bar. Att servera drycker. I glas. Då är det ju så lätt hänt att man glömmer bort det där sista. Att man ska ha glas.
Pugh är inte heller på topp precis. Han säger att han och bandet har repat hela dagen för att göra en bra spelning. Kanske borde de ha repat någon gång innan också. Och kanske borde han ha haft duktiga musiker som förr, inte sina polare från Gotland. Det är otajt och skapligt oengagerat. Det låter inte riktigt som inkokt fisk men det bollar och rullar definitivt inte fram heller. Att han inte spelade sin bästa låt Här kommer natten var också en miss.
Men allt var inte dåligt. Pughs charm, excentricitet och till viss del grymma låtar vägde upp en del. Dom verkade också ha kul på scenen vilket var rätt smittsamt. Och Surabaya Johnny och Hog farm var riktiga höjdpunkter.
Ett klipp från ett bättre framträdande:
Om man råkar ha ståplatsbiljett, vilket ca 1 % av publiken har, går det till så här: man står i baren och försöker beställa öl. En servitris ropar ”okej, alla med ståplatsbiljett följer med mig! Nu!”. Ölen får man inte beställa. Man blir vallad till en vägg. ”Okej, ställ er mot väggen. Upp mot väggen!” Ståplatserna är alltså inte närmast scenen – där ska man sitta och äta – utan för 375 kronor blir man placerad längs med sidoväggen med scenen halvt dold bakom pelare. När man ska beställa den där ölen en bit in på konserten går det till så här: man blir stoppad utanför baren av en vakt som säger att man får komma tillbaka senare. Baren har stängt eftersom de inte har några rena glas. Men det är ju helt förståeligt. Det är mycket att hålla reda på i en bar. Att servera drycker. I glas. Då är det ju så lätt hänt att man glömmer bort det där sista. Att man ska ha glas.
Pugh är inte heller på topp precis. Han säger att han och bandet har repat hela dagen för att göra en bra spelning. Kanske borde de ha repat någon gång innan också. Och kanske borde han ha haft duktiga musiker som förr, inte sina polare från Gotland. Det är otajt och skapligt oengagerat. Det låter inte riktigt som inkokt fisk men det bollar och rullar definitivt inte fram heller. Att han inte spelade sin bästa låt Här kommer natten var också en miss.
Men allt var inte dåligt. Pughs charm, excentricitet och till viss del grymma låtar vägde upp en del. Dom verkade också ha kul på scenen vilket var rätt smittsamt. Och Surabaya Johnny och Hog farm var riktiga höjdpunkter.
Ett klipp från ett bättre framträdande:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
