Michael R I P

Han var en av de allra underligaste men också en av de bästa. Särskilt i Can You Feel It. Videon visar att han verkligen kom från rymden.

/Erik

Mer eller mindre lyckade outfits i vår skivback. Del 2: Pugh Rogefeldt på Attityder (1978)

Skivan är svenskt 70-talsmjuk med Pugh i ljusblå velourtröja och texter om barn. Och den är riktad delvis till barn. Titlarna är extremt typiska, t.ex. Kärlekens träd, Låt oss få ett barn, Solenergi, Silverflöjten, En stor vit elefant. Men på framsidan har Pugh de mest skrevtajta rosa byxor man kan tänka sig. Kombinerat med tunt läderskärp ovanpå t-shirten. Och pistol. Vad kallas en manlig camel toe?

/Erik

Mer eller mindre lyckade outfits i vår skivback. Del 1: Rod Stewarts band på Body Wishes (1983)

Framsida: Rod har svart kostym i plastartad kvalité mot röd bakgrund.


Baksida: Rod har röd kostym i plastartad kvalité mot svart bakgrund.

Hur tuff Rod ser ut på omslaget kan diskuteras men det är konsekvent genomfört. Det intressanta är innerkonvolutet på vilket bandet är med. Man undrar hur snacket gick före fotosessionen. Grabbar, våran idé till skivomslaget är att det ska vara rött och svart. Rod har en röd och en svart kostym, så om ni tar på er era snyggaste röda och svarta kläder så kommer ni att passa jäkligt bra ihop med skivomslaget och med varandra.





/Erik

Baby Jane

Fantastiska låten Baby Jane överträffas bara av den ännu bättre videon, ett cmyk-färgat frosseri i 80-talsinslag: saxofon, vatten, närbild på rosamålade läppar, och i början ett par Serge Gainsbourgiga vita loafers. Klippet med rosa bruttan som gör saxonfonsolot ca 2:50 in i låten är höjdpunkten.

Rod Stewart - Baby Jane
Uploaded by trashfan. - Watch more music videos, in HD!

En kortfattad historik över Rod Stewarts album 1969-1984

An Old Raincoat Won’t Ever Let You Down (1969)
Bakom den här suddiga clownklädda dvärgen och fula gubben döljer sig Roderick David Stewarts debutalbum som soloartist. Med rötterna i brittisk arbetarklass blandas folkrock, soul, country, blues och heshet i känsliga och känslosamma versioner av dels egna låtar och dels covers. Parallellt med sin solokarriär spelade Rod rock'n'roll i Faces 1969-1975 med Ronnie Wood. Höjdpunkter: Dirty Old Town (den som The Pougues gjort en fantastisk version av), Handbags And Gladrags (som i en annan version är titelmelodi i världens roligast serie The Office)




Gasoline Alley (1970)
Samma stuk som första albumet + mandolin. Höjdpunkter: Gasoline alley, Bobby Womacks It’s All Over Now.




Every Picture Tells A Story (1971)
Helgjutet album som blev Rods genombrott och innehåller stora hitten Maggie May. Fantastiskt tecknat omslag. Höjdpunkter: rockiga titelspåret, grymma tonårsförförerskan Maggie May, Dylans kärleksballad Tomorrow is A Long Time (som spelats in av massor av artister, t.ex. Nationalteatern som Bara om min älskade väntar), mandolinen i Mandolin Wind.




Never A Dull Moment (1973)
Omslaget visar Rod sittande nedsjunken likt David Brent i If You Don’t Know Me By Now-videon men även den här skivan blev en succé och är gjord enligt samma koncept som Every picture Tells A Story. Höjdpunkter: skivans hit You Wear It Well, I’d Rather Go Blind.




Smiler (1974)
Innerslevet är hundra procent avväpnande brittiskhet. Dels ett kort på Rod + Ronnie Wood + band, familj och ett gäng bekanta framför en helt engelsk pub och dels Rods fula små beskrivningar av alla. Cover på en av Dylans allra bästa, Girl From The North Country. Höjdpunkter: Mine For Me som är en fin kärleksballad skriven av Paul och Linda McCartney. Texten handlar om hur sångaren inte är med någon av alla groupies han kan välja och vraka av utan åker hem till sin tjej. Rod tolkar låten övertygande men texten stämde betydligt bättre in på Paul McCartneys livsstil under den här tiden än på Rods.




Atlantic Crossing (1975)
Ikoniskt airbrushat omslag med Rod som har med sig det viktigaste från Storbritannien i sitt bautakliv över Atlanten: en europeisk fotboll, en flaska (whiskey?) och en vit discodräkt. Han var dock inte på väg till New York som bilden antyder utan till Los Angeles. Han lämnade den brittiska arbetarklassimagen, blev kalifornsk jetsettare och mer kommersiell. Han bytte sitt kompband med Ronnie Wood i spetsen (som i samband med detta började i Rolling Stones) mot rutinerade studiomusiker från Memphis Horns och Booker T. and the MG's och fick ett mer polerat sound. Albumet är indelat i en snabb och en långsam sida, ett förslag från Britt Ekland som han var tillsammans med då. Innehåller Rods mest uttjatade låt Sailing. Albumet är inte lika disco som man kan tro av framsidan utan mer rock. Inte heller riktigt lika bra. Höjdpunkter: Balladen I Don’t Wanna Talk About It.




A Night On The Town (1976)
Lugn skiva med hitten Tonight’s The Nights med Britt Ekland i videon. Höjdpunkter: Walk On The Wild Side- inspirerade berättelsen The Killing Of Georgie (Part I and II), Cat Stevenslåten The First Cut IS The Deepest,




Foot Loose & Fancy Free (1977)
Här börjar Stewarts glammiga period med spandex och Elton Johnig överklassfäbless. Höjdpunkter: You're in My Heart (The Final Acclaim), Supremescovern You Keep Me Hanging On




Blondes Have More Fun (1978)
Suveränt album med Rod på höjden av sin ikoniska stil: raffig/excentrisk arbetar/överklasstant med leopardmönster, tajts, satin, scarves, smink, hattliknande gulblonderat tuperat hår. Grymt cool helt enkelt. Höjdpunkter: discomegahitten Da’ Ya’ Think I’m Sexy (bröt av mot hans tidigare stuk och hårt kritiserad av tråkmånsar), lugnare Ain’t Love A Bitch och Attractive Female Wanted, skönt slarvigt tolkade Motownhitten Standing In The Shadows Of Love (som bl.a. Jackson 5 spelat in), balladen Scarred and Scared.




Foolish Behavior (1979)
Höjdpunkter: Tillbakahållna disconatten i Passion, biffrocken i Gi’Me Wings, rakt-på-sak-kåttexten i She Won’t Dance With Me, lättreggaen i So Soon We Change och balladen Oh God, I Wish I Was Home Tonight.





Tonight I’m Yours (1981)
Vad hände med känslan för snygga omslag här? Trots omslaget mycket bra och underskattat (vid den här tiden började Rod få allt sämre kritik) album. New Wave-, synthpop- och lätt hårdrocksinspirerat. Höjdpunkter: yeahskriken i klassiska Young Turks, munspelsdanshitten Jealous, kärleksballaden Sonny (I det här fallet är Sonny tyvärr inte en kille, det hade varit roligare).



Body Wishes (1983)
Sågat och underskattat med schysst Elvis-pastischomslag. Höjdpunkter: Ljuvliga precis-på-gränsen-till-för-mycket Baby Jane med sina saxofonexcesser, Ready Now




Camouflage (1984)
Som man anar av omslaget är Rod inte lika charmig och bra längre även om det finns vissa bra låtar här. Efter det här albumet tappar jag intresset för honom. Höjdpunkter: Infatuation och Some Guys Have All The Luck


/Erik

Full Moon Fever

Tom Petty hade en kreativ boom i slutet av 80-talet. Efter den fantastiska Traveling Wilburys-skivan släppte han 1989 Full Moon Fever. Bakom det lite bortkomna skivomslaget döljer sig Tom Pettys kanske bästa skiva. Här spelar han inte som på sina tidigare skivor med sitt band the Heartbreakers (även om de medverkar). Det hörs tydligt att det är Jeff Lynne från ELO som producerat vilket betyder att det är välputsat och Beatlesinfluerat. Alla från Traveling Wilburys utom Bob Dylan medverkar på skivan (dessutom är Ringo Starr med på trummor i videon till I won't back down, men spelar inte på skivan. Mer cool än duktig) vilket har fått den att kallas för det inofficiella andra Traveling Wilburys-albumet. Det håller jag inte med om att man kan säga, den låter trots allt mycket Tom Petty. Här finns stora radiohittar som Free Fallin’ och I won’t back down (som för övrigt Ladyhawk måste ha lyssnat en hel del på) som avnjuts bäst i en bil på väg till Malibu. Min favorit är sista låten, Zombie Zoo, om tonåriga vitsminkade dropouts som ser ut som Boris Karloff och dansar på något som heter Zombie Zoo. Den skulle kunna vara soundtrack till någon rulle som kombinerar highschoolkomedi med Hoolywoodsk plastskräck som det fanns en fäbless för att göra på 80-talet och början på 90-talet. (Teen Wolf, The Toxic Avenger, Nightmare on Elm Street, filmen Buffy the Vampire Slayer etc). Det är det dock inte. Historien bakom texten är att det fanns en punkrock-nattklubb i Los Angeles i slutet av 80-talet som hette Zombie Zoo där publiken hade skräcksmink.



Klippet visar en annan favorit, Running Down A Dream, som låter ovanligt rå och mycket Heartbreakers för att vara från det här albumet (Mike Campell från The Heartbreakers har också varit med och skrivit den). En rolig nickning finns till Pettys idol Del Shannon som framförde sextiotalssuperklassikern Runaway (It was a beautiful day / the sun beat down / I had the radio on / I was drivin / The trees went by / Me and Del were singin / Little runaway / I was flyin). Petty och Traveling Wilburys spelade sen in en originaltrogen cover på Runaway tillsammans med Del Shannon som finns med i samlingsboxen The Traveling Wilburys Collection.

Tom Petty - Running Down A Dream- Watch more Music Videos at Vodpod.

För övrigt misstänker jag att Tom Petty är pappa till Florence Valentins Love Antell.





/Erik

Someone should make a Dee Dee doll

Åt det här vet man inte om man ska skratta eller gråta. Efter att ha varit med i världens bästa punkband i tolv år bestämmer sig Dee Dee Ramone 1986 för att hoppa av Ramones och istället ägna sig åt det som han tänker att han egentligen är bäst på: hip hop. Han tar namnet Dee Dee King, köper guldkedjor och börjar gå en ”funky strut”. Så där ja, då var han en fulländad hiphoppare. Bara en sak glömde han. Att ha någon som helst aning om hur man rappar. Det låter… bisarrt. Mad skills. Med betoning på mad. Faktum är att han mest av allt låter som Eric Cartman i South Park.

Dee Dee hade det inte lätt. Man får inte skratta för rått. Men det går inte att komma bort ifrån att hans Funky Man är den mest komiska video som har gjorts på den är planeten. Det första klippet är från dokumentären End of the century, The history of The Ramones, där Dee Dee’s tidigare bandkollegor och samarbetspartners inte verkar helt övertygade av Dee Dee som hiphoppare. Det andra klippet är videon till Funky Man, tyvärr i kass kvalité.

Här är rhymesen han har totat ihop (dom är värda att läsa):


Alarm clock ring / And it's time to get up / It's time to do that funky strut / I'm a funky man / I got funky bones / I'm funky man / My name is Dee Dee Ramone

Well let me tell you about myself / I play the bass in a punk rock band / Been to all the world / Even to Japan / And nothing can surprise me man / I've seen it all / Had a ball / Someone should make a Dee Dee doll

Well alright / I'm a funky guy / Well alright / I'm a funky guy / Fa fa fa fa fa fa fa fa funky / Fa fa fa fa fa fa fa fa funky / Fa fa fa fa fa fa fa fa funky

I'm a lucky guy / I got the world on a string / If i could do it over / I wouldn't change a thing / Sometimes i call myself Dee Dee King / I like to hear the birds on paradise sing

I thank the good man above / That he gave me a sexy blonde to love / Now she wants a mercedes benz / Would make more sense / These are the problems i'm gonna have

Not a millionaire / Not doing too bad / When we sell the camaro / I will be glad

ref

Didn't have much of an education / I live every day likes it's my vacation / Got a the dog / I'm the one that sings ya.....warthog! / For the last ten years i've been doing the bop / And i'm still not tired / I'm never gonna stop / I like what i'm doing and i'm having fun / Here's some advice for everyone / Try to make the most out of every day / And remember that drugs don't pay!

ref

I like rap / And hip hop / I like hardcore / And punk rock / I like hot-dogs, franks and beans / I grew up in Forrest Hills Queens / I like to win / Don't like to fail / So once again / The bill's in the mail

ref


Its time to do that funky strut, rappar Dee Dee. 55 sek in i första videon ser man hans nya stil att gå. Snarare än funky walk är det silly walk.

Men det är bara att instämma i Dee Dees förslag i andra versen: Someone should make a Dee Dee doll. Nu är det säkert någon som gjort en Dee Dee Ramone-docka. Men frågan är om det är någon som har gjort en Dee Dee King-docka.

/Erik

I natt är Tomas Ledin min

I morse på tunnelbanan började några skråla ”I natt är jag din” bakom mig. Vad är det för fyllon undrade jag. Det var Tomas Ledin, med följe. Plus filmare, så dom var nog inte fulla.

Ni kan vara lugna, att vi skriver om Tomas Ledin här betyder inte att vi kommer att spela honom. Bara att det var komiskt.

/Erik

Supergubbgruppen

Det här är höjden av humor för mig. På ett hjärtligt sett. Traveling Wilburys var en spontan idé och helt befriat från att vilja vara rätt. Det är gubbrock i kubik. Det är fem gubbar. Med fem gitarrer.

Det började med att George Harrison behövde en B-sida till sin singel ”This Is Love”. Han åt middag med sin producent Jeff Lynne (från ELO) och Roy Orbison. Dom åkte hem till Bob Dylan i Malibu (där det fanns inspelningsutrustning, dock ingen riktig studio) för att spela in en idé dom hade. Harrison hade glömt sin gitarr hos Tom Petty så han fick också vara med. Dom kände för att göra något mer tillsammans och skrev och spelade in sitt första album Traveling Wilburys vol 1 på 10 dar i Dylans hus. Det är ett absurt album. Och absurt bra. Fem av dom senaste fyra decenniernas mest kända rockmusiker spelar plötsligt tillsammans. Och fånar sig tillsammans. De har hittat på var sitt alias, med efternamnet Wilbury. Och på inner sleevet finns en idiotisk historia kring Traveling Wilburys, att de kommer från en civilisation av konstiga filurer som heter Wilburys. Textens är undertecknad av Hugh Jampton. E. F. norti-bitz reader in applied Jacket, faculty of Sleeve Notes, University of Krakatoa (East of Java). Stilen känns väldigt Monty Python. Och visst, det är Michael Palin från Monty Python, en av världens roligaste människor, som skrivit texten. Kanske det var George Harrison som kände honom sen 60-talet. Jag tänker mig att Beatles och Monty Python skulle komma bra överens.

Det är till viss del en oväntad kombination av artister. Bob Dylan och Roy Orbison känns inte ens som dom kommer från samma planet. Och deras röster är lika olika. Roy Orbisons änglaröst bredvid Bob Dylans kraxande. (Det skämtade de om under inspelningarna. Ingen ville sjunga efter Roy för alla framstår som usla sångare jämfört med honom.) Men det är också det som gör det till en lyckad kombination. Alla bidrog med olika saker för att skapa den charmiga helheten. George Harrison (som kallar sig Nelson Wilbury): brittisk humor. Jeff Lynne (Otis Wilbury): hittig produktion. Tom Petty (Charlie T. Jnr): tillbakalutat rocklåtskrivande. Roy Orbison (Lefty Wilbury): världens bästa sångröst. Bob Dylan (Lucky Wilbury): världens bästa.

Dirty World är en favorit. Den underbart sexfixerade texten är skriven utan någon oro över att någon skulle tycka att artisterna framstår som snuskgubbar.


He love your sexy body, he loves your dirty mind / He loves when you hold him...grab him from behind / Oh baby, you're such a pretty thing / I can't wait to introduce you to the other members of my gang

You don't need no wax job, you're smooth enough for me / If you need your oil changed I'll do it for you free / Oh baby, the pleasure be all mine / If you let me drive your pickup truck and park it where the sun don't shine

Every time he touches you his hair stands up on end / His legs begin to quiver and his mind begins to bend / Oh baby, you're such a tasty treat / But I'm under doctor's orders, I'm afraid to overeat

He love your sense of humor, your disposition too / There's absolutely nothing that he don't love about you / Oh baby, I'm on my hands and knees / Life would be so simple if I only had you to please

Oh baby, turn around and say goodbye / You're going to the airport now and I'm going home and cry

He loves your... / Electric dumplings / Red bell peppers / Fuel injection / Service charge / Five-speed gearbox / Long endurance /Quest for junk food / Big refrigerator / Trembling wilbury / Marble earrings / Porky curtains / Power steering / Bottled water / Parts and services

Dirty world, a dirty world, it's a ...ing dirty world


Bara några månader efter att albumet spelades in avled Roy Orbison (snyft!) (bara 52 år, i hjärtattack.) I sigeln End of the Line sjunger Roy men videon är inspelad efter hans död. För att hedra honom visas under hans sångpartier ett foto på honom och sen hans gitarr i en gungstol. Lite lite ostigt?



Deras andra album, som helt i linje med deras vitsighet heter The Traveling Wilburys vol 3, från 1990 är inte lika bra. Inte lika inspirerade låtar, slarvigrare och ingen Roy. Dock finns det guldkorn som The Wilbury Twist, en pastisch på 60-talets danslåtar med beskrivning av hur den nya dansen går till. I det här fallet en idiotisk dans som känns betydligt mer Monty Python än t.ex. Dylan.


Put your hand on your head / Put your foot in the air / Then you hop around the room / In your underwear / Aint ever been nothin quite like this / Come on baby do the wilbury twist

Lift your other foot up / And fall on your ass / Get back up / Put your teeth in a glass
Aint ever been nothin quite like this / Its a magical thing called the wilbury twist

Roll up your rug / Dust your broom / Ball the jack / Howl at the moon / Aint ever been nothing quite like this / Everybodys trying to do the wilbury twist

Turn your lights down low / Put your blindfold on / Youll never know / Where your friends have gone / Could be years before youre missed / Everybodys trying to do the wilbury twist

Its a different dance / For you to do / Spin your body / Like a screw

Better not forget it on your shopping list / You can stop and buy one / Its the wilbury twist


Och så en video som Roy är med i:





/Erik

Elefantbete!

Jag är förhäxad av den här låten. Ett suggestivt supersväng byggs successivt upp med hjälp av mumlande röster och ljud i bakgrunden, ett grymt riff, blåsorkester och en orgie i trummor. Det transliknande dansdrivet kombineras med något mörk och hotfullt. Som mullrande åska. Låten kom ut 1979 på Fleetwood Macs experimentella dubbelalbum Tusk som var extremt dyrt att spela in. Men vad handlar den om egentligen? Det börjar inte så konstigt:


Why don't you ask him if he's going to stay? /Why don't you ask him if he's going away? / Why don't you tell me what's going on? / Why don't you tell me who's on the phone?/ Why don't you ask him what's going on? / Why don't you ask him who's the latest on his throne?


Verkar alltså vara en otrohetshistoria. Men det blir underligare på slutet:


Don't say that you love me. / Just tell me that you want me / Tusk, just say that you want me / Don't tell me that you... / Tusk! (Real savage like) / Tusk, Tusk, Tusk, Tusk, Tusk


När det hojtas ”Tusk” låter det ju bra, men vad betyder det? Jo, bete. Alltså sådana som elefanter har. Glasklart? Det verkar som man inte förstår allt här. Men så här var det: Fleetwood Mac har haft mängder av olika sättningar men bestod under sin bästa period, under vilken Tusk tillkom, av bl.a. Mick Fleetwood på trummor och Lindsey Buckingham på sång, gitarr, piano, bas m.m., som var tillsammans med Stevie Nicks (vilken röst, vilken känsla, vilket namn!) på sång och keyboard. Det är Lindsey som har skrivit låten. Han hade förstått att hans tjej Stevie var otrogen med Mick Fleetwood som var gift. Låten är alltså riktad mot Micks fru som han tyckte var naiv (Why don't you ask him if he's going to stay?), mot Stevie (Why don't you tell me what's going on?) och mot Mick som han vill ge igen på. Tusk står för manlig sexualitet. Tusk var Micks smeknamn på sin… snopp. Låtens primitiva känsla och referensen till betar var och också ett sätt för Lindsey att säga till Stevie och Mick att de var brunstiga djur. Och visst låter låten som en gäng marscherande elefanter.

Efter trumbreaket säger dessutom amerikanen Lindsey “Real savage like” på ett försök till brittisk safariengelska för att håna engelsmannen Mick. Det blev han förbjuden av de andra i bandet att säga när de spelade låten live.

Lite jobbig situation kanske? Lite jobbigt med otroheten. Lite jobbigt att vara med i samma band som de andra inblandade i affären. Lite jobbigt att en låt skrivs om det. Lite jobbigt att hela albumet döps efter låten. Lite jobbigt att framföra låten tillsammans med de andra inblandade inför tiotusentals åskådare på arenakonserter.
Det höll inte heller i längden. Efter den ambitiösa storslagenheten i höjdpunkten Tusk började det ofrånkomliga sönderfallet (jämför The Beatles’ White Album, The Jimi Hendrix Experience’s Electric Ladyland, Romarriket). Tre år senare splittrades gruppen efter intensivt knarkande, offentliga såpoperalika bråk i skvallerpressen och dyra divalater som att alla bandmedlemmar kom till konserterna inte bara i varsitt fordon utan i varsin turnébuss.

Låten är inspelad samtidigt som den fint 70-talsskäggiga videon, på Dodger Stadium i L.A. med University of Southern California Trojan Marching Band. Den slog rekord i antal musiker medverkande på en singel.

/Erik

Donna Summer

Donna Summer gjorde några sjukt bra skivor runt 1980. Då började hon gå ifrån 70-talsdiscon, som ibland kan kännas rätt daterad idag, och blanda in rock och new wave. Min favoritplatta är The Wanderer från 1981, särskilt sublimt rysningsframkallande Grand Illusion. Det var, tyvärr, det sista albumet som hon samarbetade med låtskrivarna och producenterna Pete Bellotte, och framförallt mästermustaschen Giorgio Moroder. (Quincy Jones blev hennes producent senare).

Jag älskar också skivomslagsestetiken från albumet. Gatu- och luffarromantik men inte med något trist försök till ruffig autenticitet utan tydligt arrangerat och teatralt i en rosabelyst studio.

Jag har inte hittat några bra klipp från den skivan, däremot ett med jättehitten hon hade ett par år senare, She Works Hard For The Money. Det är ett käckt och Fame-igt uppträdande från 1984 års Grammygala.