Gudomligt

Divine är den perfekta blandningen av gaydisco, punk och en brunstig Miss Piggy. Divine, som är Harris Glenn Milstead i översvulstig drag, blev först känd på 70-talet genom sin medverkan i sin vän John Waters undergroundfilmer, bl.a. Pink Flamingos (där han uppmärksammades för att han åt bajs), Female Trouble och Polyester. På 80-talet gjorde han några grymt bra och alltför bortglömda danslåtar som blev hittar i gayklubbvärlden. Det fina med Divines musik är det cleana klubbsoundet i musiken och den punkiga attityden i hans galna sång.

De flesta av hans låtar är gjorda av banbrytande hi-NRG-låtskrivaren och producenten Bobby Orlando, t.ex. Native Love och Shoot Your Shot. Så även Love Reaction som har snott en hel del av New Orders Blue Monday. Videon är rätt obegriplig med Divine som sjunger på en bilskrot bredvid stenåldersmänniskor och en apa som slår med påkar på bilvrak. Kanske det är "the love reaction": den enorma åtrån man känner till Divine och hans sexuella utstrålning gör en till galen stenåldersmänniska? Här har han också den orginella sminkningen fyra ögonbryn.



You Think You’re A Man är producerad av klassiska 80-talsgaypopproducenterna Stock, Aitken and Waterman. Dom inspirerades av soundet i undergroundgayklubbvärlden och putsade upp det när de gjorde mainstreamhittar till Kylie Minogue, Rick Astley och Jason Donovan för att nämna några.



1988 släpptes John Waters mest framgångsrika film Hairspray. Divine har rollen som Edna Turnblad, mamma till filmens huvudperson Tracy Turnblad som spelas av Ricki Lake. (Debbie Harry spelar den onda mamman till den normala och populära tjejen). En vecka efter filmens premiär dog Milstead 42 år gammal på ett hotellrum i Los Angeles av förstorat hjärta. (Han var där för att spela en roll i dumroliga komediserien Married…with children. Jag vet inte vilken roll han skulle göra men Peggy Bundys mamma käns troligt.) Rätt otippat blev Hairspray i början av 2000-talet en populär Broadwaymusikal och 2007 mainstreamfilm med John Travolta i Divine’s roll.

Divine's obetalbara stil togs i stort sett rakt av av Disney när de gjorde den onda bläckfiskhäxan Ursula i Den lilla sjöjungfrun.



En annan som har Divine som förebild men på ett annat sätt är Anthony Hegarty som har gjort en hyllningslåt till honom på Antony and the Johnsons första album.

/Erik

Människor med snarlika munnar, del 1: britter med mycket smala läppar

Phil Collins



John Cleese



Kenneth Branagh


+ Genesis fina Spitting Image-video till Land Of Confusion.





/Erik

Kostymrock

Johnny & Mary från Clues (1982) är nog Robert Palmers allra bästa låt. Ibland är hans lite för tillbakalutat Karibienglassig för min smak men här är både han och låten perfekt stel, stram och stilig. Klippet är från 1983 års Maratonrock i Dortmund. Två år senare skulle David Bowie se nästan likadan ut i Live Aid, med skillnaden att han tog det lite lugnare med axelvaddarna









/Erik

Gentleman In Cloud Pullover

Chris De Burgh, mest känd för Lady In Red, har en snäll, för att inte säga mesig, framtoning. I det här klippet är det något av Robert Gustafssons Roland Järverup över honom. Men jag gillar den dramatiska tonen och de episka texterna som han ofta kör med, t.ex. i The Traveller från hans album Eastern Winds från 1980.

Trivia: Hans dotter Rosanna Davison vann Miss World 2003.

Disco surprise

Under ett par år i slutet av sjuttiotalet började plötsligt en mängd gamla rockrävar göra disco. Folk blev förvånade. Rockpuritanerna blev rosenrasande. För dom var rock upproriskt, genuint och maskulint, disko kommersiellt, oäkta och fjolligt. Vad är det för dumheter. För kombinationen rock och disco blir ofta lysande. Och rätt rolig. Som i The Kinks (Wish I Could Fly Like) Superman, 1979. där brittisk diskbänksrealism möter discobeat. Andra exempel: Rolling Stones: Miss You, 1978. Rod Stewart: Da Ya Think I’m Sexy, 1978. Serge Gainsbourg är för eklektisk för att kallas rockräv (men snuskräv kanske) men även han gjorde hursomhelst sin strålande discolåt Sea, Sex and Sun 1978. Beach Boys: Here Comes The Night (discoversion av orginalet från 1967), 1979. Kiss: I Was Made For Lovin’ You, 1979. Neil Youngs album Trans (med t.ex. Computer Age) från 1982 kan också räknas hit även om den är mer åt electronicahållet än disco. (Den medverkade till att hans skivbolag Geffen som han låg på då stämde honom för att göra skivor som var o-Neil Youngiga). Inte en rockräv men väl en countryräv är Kenny Rogers som samarbetade med Barry Gibb från Bee Gees 1983 och gjorde bl.a. This Woman.

Först Stones Miss You som är assnygg. Lägg märke till Charlie Watts som måste ha fått mycket att röka innan för han ser ovanligt mycket, till och med för honom, ut att vara i sin egen värld. Och hans kläder matchar inte de andras särskilt bra.




Och sen videon till Rods Da Ya Think I’m Sexy från 1978 som ser ut som en tysk porrfilm från 1978.



/Erik

I want Ramones around

Den bästa high school-filmen med jättelåg budget och ett legendariskt punkband är Rock'n'Roll High School. Lite lagom föråldrad (den är från 1979), b-ig och fånig (som sig bör) men med en gigantisk tillgång: The Ramones. Dom är med i många obetalbara scener. Kilppet är från det här är den mest romantiska - och roligaste - där huvudrollskaraktären Riff Randall, spelad av charmiga P J Soles, röker en joint och drömmer om att Joey kommer in i hennes rum och sjunger för henne, två och en halv meter lång och coolast. Och att sen Johnny dyker upp och spelar gitarr. Och att Marky sitter i trädgården och spelar trummor. Och det bästa: att Dee Dee står dyblöt och spelar bas (dessutom elektrisk) i duschen.


Watch RAMONES - I Want You Around (1979) in Music View More Free Videos Online at Veoh.com

I extramaterialet på DVD:n berättas det en hel del roliga saker. Några exempel:
I en scen ska Ramones äta pizza (Ett gag i filmen är att pizza ska vara det enda dom äter. I verkligheten åt dom även hamburgare.). Dee Dee ska vara helt uppspelt och säga: "Hey pizzas, great, let’s dig in!”. Scenen varar i ungefär två sekunder men det tog 40 tagningar att sätta den. Dee Dee kunde bara inte få till hela sin långa replik. ”Hey pizzas, great…uh…damn!”, ”Hey pizzas, great, det’s lig in!” osv. Det blev hans enda replik.

En annan grej: Ramones blev chockade när dom hörde talas om läppsynkning. Regissören visade A Hard Days Night med Beatles och försökte övertyga dom att musiken inte hade spelats in samtidigt som bilderna.

En tredje grej: i en scen ska P J Soles sjunga Rock’n’Roll High School och men den gick för lågt för hennes röst. Producenten ber Ramones att spela låten i en högre tonart. Det gick inte. Låten består av fyra stycken tvåfingerackord, men dom kunde inte flytta upp dom ett par steg på gitarrhalsen. Så i låten man hör i filmen är det någon kille ur filmteamet som kunde spela gitarr som spelar. Alltså: dom kunde skriva svinbra låtar. Men hur?

När vi är inne på Ramonesanekdoter måste jag rekommendera Weird Tales of the Ramones, en box som förutom 3 cd-skivor och en dvd innehåller en serietidning där olika amerikanska serietecknare illustrerat absurda episoder ur Ramones liv. Mycket roligt.



/Erik

Wagnerrock

Det här är ren galenskap. Och rätt bra. Jim Steinman som producerat Bonnie Tylers och Meat Loafs svulstigaste grejer gjorde rockoperaalbumet Bad For Good under eget namn '81. Det är Wagnerinspirerat och så mycket over the top att det är löjligt. Det är Steinman själv som sjunger och gör tappra men fruktansvärda försök till skådespeleri i videon. Och ser ut som en karaktär i Little Britain.



/Erik

Der Discokaiser

Dom bästa discolåtarna är gjorda av Giorgio Moroder. Han var främst på 70- och 80-talet stilbildande låtskrivargeni och producentpionjär. Han har jobbat med en imponerande mängd artister och skrivit och/eller producerat en imponerande mängd låtar med imponerande spännvidd. Från nyskapande och smalt till sirapsdrypande kommersiellt. Utmärkande för det mesta är att det har ett distinkt och synthesizerbaserat rytmiskt sound kombinerat med starka melodier. Han utmärkte sig också under sin storhetsperiod genom distinkt mustasch och rejäla solglasögon.

Han heter egentligen Hansjörg i förnamn (konstigt nog tyckte han att Giorgio var ett bättre artistnamn är Hansjörg) trots att han är född i Italien. På 70-talet bodde han i Tyskland och gjorde mest discolåtar. 1980 flyttade han till Los Angeles och gjorde mest electropop och ofta rätt smöriga filmsoundtracks.

Några viktiga bidrag till mänskligheten från Hansjörg:

Massor av grejer med Donna Summer från 70-talet fram till ’83. Bl.a. 17 minuter långa skandalomsusande stönsexdiscon i Love To Love You Baby 1975. Och min favorit The Wanderer (se post nedan).

Han har byggt studion Musicland i München där Led Zeppelin, Iggy Pop, Deep Purple, ELO och Donna Summer spelat in.

E=MC². Stilbildande soloalbum

Midnight Express soundtrack med The Chase.

Call Me med Blondie har han producerat och skrivit tillsammans med Debbie Harry.

Flashdance…What A Feeling, sång Irere Cara

Reach Out, se nedan

Never Ending Story med Limahl

Shannon’s Eyes med Paul Engemann

Take My Breath Away med Berlin från Top Gun

Soundtracket till Over The Top från 1987 Sylvester Stallone som armbrytande långtradarchaffis.

Till OS i Peking 2008 gjorde han tillsammans med några andra låten som spelades på avlutningscermonin. Den heter Forever Friends och är gräsligt svulstig och smörig.

I mitten av 80-talet byggde han en jätte-jättesnabb bil, Cizeta-Moroder V16T. Enligt Moroder skulle den skulle vara allt en jätte-jätterik man skulle kunna drömma om vad gäller snabbt, lyxigt och slickt (och 80-tal).

Och det allra roligaste: Det är han som sjunger i Mah-na-mah-na, Mupparnalåten. (Han skrev den dock inte, det gjorde Piero Umiliani, från början till den bisarra italienska fejkdokumentären Sverige – himmel eller helvete).

Klippet visar Moroders kanske bästa låt The Chase från soundtracket till Midnight Express som han vann en Oscar för. Låten hörs inte speciellt bra i klippet men man får se Moroder vrida på sina analoga syntar. Det är från ett tyskt tv-program med en lite obehaglig programledare från 1979 där Moroder av någon anledning tagit med sig sin Oscarsstatyett, som för att bevisa att han verkligen vunnit.

Måste lägga upp Reach Out också, den officiella låten till sommar-OS i Los Angeles '84 också. Lite bra på ett räligt sätt.

/Erik

Dagens skivtips: F-R David - Words

Tunisiskfödde fransmannen F-R David fick 1982 en stor hit med Words. Hans mesiga framtoning i den med väldigt ljus sång och känslig-kille-text text gör att man lätt tror att han var tonåring men i själva verket var han 35 år. Detta i kombination med hans stil med vita kläder och solglasögon gör att många blir avskräckta för han ser alltför slajmig ut. Det är ett misstag. Förutom att omslaget på albumet är underbart (den vitsprayade ananasen måste vara så åttiotal det kan bli) så finns det en hel del bra låtar, i mindre mesigt sound än Words, t.ex. new waveiga Pick Up The Phone.






Eli Robert Fitoussi som han heter egentligen hade en karriär på på 70-talet också med en image som var mer vänsterintellektuell Gauloisesrökande fransos.

/Erik

Kanske är det möjligt att leva helt utan dans

"Kanske är det möjligt att leva helt utan dans. Man har sett exempel på att unga personer har levat många månader utan att bevista någon som helst danstillställning och ändå inte tagit någon nämnvärd skada till vare sig kropp eller själ; men när en början väl är gjord, när lyckan att röra sig snabbt en gång har blivit låt vara flyktigt förnummen, då kan endast en mycket tungfotad samling låta bli att begära mer."

Emma, Jane Austen, 1815

Sant även 194 år senare. Även om man inte dansar i strikta formationer lika ofta som på Austens tid.

Bilden och klippet är inte från Emma utan från den ulitimata filmatiseringen av Stolthet och fördom som BBC gjorde 1995. Med Colin Firth som den komsikt bistre Mr Darcy som Briget Jones i Bridget Jones dagbok får kåtslag av.



Pride & Prejudice: Darcy & Elizabeth Dance


/Erik

Oh dear, you have phone

Som uppladdning för min (Moa har lämnat staden) spelning på 80-talsklubben The Breakfast Club nästa fredag (10juli) måste jag bjuda på Italostjärnan Ken Laszlo. Han har lärt sig precis så mycket engelska att han kan få ihop låttexter, men dom blir rätt konstiga. Hans uttal är inte heller riktigt RP English. Mer german english tycker jag. Men han har egentligen ett italienskt namn, Gianni Coraini, så jag är inte säker på vart han kommer ifrån. När han skulle välja ett artistnamn tyckte han att det allra bästa var Ken Laszlo. Jag vet inte varför.

Först en fantastiskt åttitalig video med hans första hit Hey Hey Guy från 84. Sorgligt nedlagda Le sport, som också körde med en tydlig gayimage, har lånat "du du du dudu"-partiet till sin hit Tell No One About Tonight.

Så här går den förvirrade dialogen i början av låten, som dock tyvärr inte är med i videoversionen:

Ken: "Hallo"
French guy: "Hallo, ??"
Ken: "Oh dear, you have phone"
French guy: "Yeah, hey guy, tell me about your menicure"
Ken: "I love you and feel the groove"
French guy: "Tell me about it, is it the true"
Ken: "It's true, yes, it's true"
French guy: "Don't fool out, it's dangerous"
Ken: "Don't worry, baby gold"
French guy: "Everything is same as all"
Ken: "Everything is the same"
French guy: "Oh, I love you"
Ken: "Me too"
French guy: "I love you"

Missa inte den fina mimningen 51 sekunder in i videon.



Sen min favorit Glasses Man i en cheesy inspelning från ett disco på 90-talet.


Omslaget till hey Hey Guy påminner en del om Chris de Burgh's man On The Line (Laszlo var först). Stora röda telefonlurar ansågs vara riktigt spaciga i mitten av åttiotalet.




/Erik